Annons
Nyheter

Den mystiska tegelvillan och jag

Nyheter • Publicerad 16 juli 2007

Direkt när jag gick in i Tegelvillan sent i lördags natt kände jag mig som hemma. Det kan ha varit för att jag redan från början visste vägen till badrummet. Eller för att Lasse Åbergtavlorna hängde precis där jag väntat mig. Eller för att jag hade varit i två andra villor på just den gatan förut.

Det finns just inget mer fascinerande i husväg än enplansvillor med källare, sådana i tegel från 70-talet som står i rader bredvid andra likadana med mörka häckar emellan. Jag minns från förr att det såg nästan identiskt ut i alla de där husen – så som det gör när unga människor sätter bo under samma epok.

Annons

När jag var barn drömde jag om precis ett sådant hem, med skinnsoffa och skinande glasbord och matsalsmöblemang och spegelvägg och vitrinskåp.

Senare har jag ofta tänkt att tegelvillamänniskorna är lika enformiga som planlösningen. Men samtidigt att det är något fascinerande över det där – eftersom så många väljer samma sätt att bo kanske det är den ultimata lösningen. I en praktisk tegelvilla blir livet lättare och familjen lycklig. I en tegelvilla invigs man i något större – i det okomplicerade liv som kanske är svaret på gåtan! Skräckblandad förtjusning – kanske ska jag lämna stan och flytta ut till en av de mystiska villorna i Tomelilla eller Sjöbo och börja ett nytt liv som mexitegelhippie..

Men. När jag gick upp för den där villatrappan på lördagsnatten kändes det som sagt inte lika exotiskt som jag tänkt. Villan var bara ett hem, lite för stort för en enda person och naturligtvis gömde den inga spännande hemligheter. Det är ju så det är med exotism: Den försvinner när man kommer nära. Och när man står mitt i en tegelvilla blir det också svårare att använda den som metafor för att kategorisera och generalisera. Visserligen kan möblerna vi väljer säga mycket om oss som personer – i alla fall om vi VILL att inredningen ska säga något. Ett hus eller en möbel kan ju alltid användas som medveten klassmarkör och det behöver inte vara ekonomiska skillnader de markerar.

Det är så lätt att bortse från nyanserna och glömma att människor inte är lika schablonartade företeelser som möbler. Kanske var det bara det somriga nattljuset just denna ovanliga lördag som gjorde mig tillfälligt klarsynt och fyllde mig av kärlek till villan och allt som fanns i den trots att den inte var som jag inbillat mig.

Och på nära håll kan man ju se att de praktiska villarummen inte nödvändigtvis är så bekväma. Att de kan kännas trånga trots öppen planlösning, kaklat badrum och stora ytor. Särskilt om man oroas av fondtapeter och väggar som viskar förutbestämda krav på hur livet ska levas.

Jag hade aldrig trott att jag skulle skriva det här. Men sedan jag lämnade villan har en del av mig faktiskt längtat tillbaka.

Det är inte för att den erbjuder en universallösning på livets bekymmer. Nej det är för att under dess parkett och plastmattor gömmer sig samma fasor som hemma hos mig.

Julia Svensson skriver krönikor varje måndag i Allehanda. Läs också hennes blogg: www.juliasvensson.blogspot.com.

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons