Den Käre Ledaren och jag

Igår var det årets viktigaste dag, och nationell helgdag i Nordkorea. Det var nämligen min födelsedag.

Okej, det kan kanske ha berott mera på att jag, upptäckte jag härom dagen, delar födelsedag med en av världens underligaste människor. En maktgalen man med bisarra sängkammarvanor, som trots att han lever i en bubbla, avskild från vanligt folk, skapar fantastisk konst och musik.

Nej nej, inte Michael Jackson. Kim Jong-il, Nordkoreas diktator.

Kim Jong-il, av ett underdånigt folkbenämnd som "Den Käre Ledaren" (dock inte med det officiella tillägget "annars", som bara elaka tungor hävdar), föddes 1941 som äldste son till "Den Store Ledaren", Kim Il-Sung. Dubbla regnbågar och en skinande stjärna i skyn lär ha markerat händelsen. Det finns ingen anledning för oss att betvivla uppgifterna. Vi är inte småskurna.

1994 ärvde han pappas businessoch ordförandeskap i kommunistpartiet, och ledningen för världens sista stalinistdiktatur: totalitär, avskuren från omvärlden, härjad av hungersnöd och badad i nästan parodisk propaganda. Alltsammans genomlidet av Kim med samma mystiska leende, samma decimeterhöga platåskor och samma spektakulära, upprättstående kalufs. Eller, lidit och lidit.

Kimmy, även känd som "Den Eviga solen" och "Folkets Mentala Pelare" (varför är det aldrig någon som säger så om mig?), har ju sitt palats i Pyongyang, där hungersnöd är det samma som gourmetmat och dyra viner. Till sin förlustelse tvingas han hålla till godo med dyra lyxbilar samt egen biograf med ynka 20 000 filmtitlar - företrädesvis, lustigt nog, svårt imperialistiska Hollywoodrullar.

Kimmys favoritfilmstjärnor uppges vara Sean Connery, Elizabeth Taylor och Daffy Duck. Killen har smak. Frågan är bara vad för sorts. Särskilt uppskattar han James Bond och Rambo – kanske inte de mest hängivna kommunistkramare världen känner.

Allra mest fantastisktär förstås Den Käre Ordförandens eget konstnärskap. Han har författat sex operor, sägs det, skrivit en bok om film och designat skyskrapan Juche Tower i Pyongyang. Han är en halvgud. I Nordkorea bär alla medborgare en knapp med Den Käre Ledarens bild på rockslaget. Ja, ni vet: annars.

Det som verkligen ror hem båten vad gäller knäpplapperi är dock påståendena om att Kim samlar in alla trillingbarn till statliga barnhem. Han lär nämligen ha blivit spådd att han ska ersättas på tronen av en trilling.

Det kan förstås vara så att Käre Kim inte alls är knäpp. Att allt bara är ett originellt PR-trick.

Men varför skulle en diktator vilja framstå som knäpp? Ja, Nordkorea jobbar ju hårt på att utveckla atombomber. Alla vet förstås att ingen regim vid sunda vätskor faktiskt skulle använda ett sådant domedagsvapen. Men det är just det där med "sunda vätskor". Hotet blir givetvis mer reellt om regimen verkar ha så lite som möjligt av den varan.

Plötsligt förstår man bättre platådojorna, den upprättstående frisyren och det outgrundliga leendet, värdigt en asiatisk Mona Lisa.

Lars Thulinhar inga diktatoriska tendenser, men gillar att hålla i fjärrkontrollen.

lars.thulin@allehandasyd.se