Den här platsen är till salu

Innan TV4 började sändas i min hemstad i början på 1990-talet var reklam något jag bara kunde se på bio. I en värld där allt annat än statliga kanaler var av ondo – i alla fall i familjen Lembke – stod reklam för något fräscht och flärdfullt. En fläkt från storstaden.

När så Beverly Hills och Adam Alsing och allt annat matnyttigt plötsligt dök upp i rutan var lyckan gjord. Kanske inte Alsing i sig, men reklampauserna – på den tiden behövde tv-bolagen inte höja volymnivåerna varje gång reklamen gick igång. Jag och mina andra markbundna kamrater släppte allt vi hade för händerna och fokuserade stenhårt på 10-sekunderssnuttarna för produkter där vi knappast utgjorde målgruppen.

Pampers. Wow! Ariel. Ojojoj!

Den som kunde härma de fjantiga rösterna bäst i skolan vann.

Innan TV4 introducerades var biografen den enda plats där man kunde se reklam. Något man betalade för, så klart betala, men det var inget jag tänkte på. Jag kom alltid i god tid för att hinna vika ihop jackan och öppna godispåsen. Reklam och godis. Mmmm. Oftast tog snasket slut innan filmen började.

När jag och kamraten Max gick på bio häromdagen insåg jag att somliga saker har förändrats med åren, andra inte.

Man betalar sina 90 kronor, ibland en 50-lapp extra för att kunna helgsnitsa med läsk och popcorn. Korridoren bort till salongen kantas av enorma affischer och pappersdockor som påminner om kommande filmer: en promenad genom marknadsavdelningen på SF. Väl inne i salongen börjar reklamen sju minuter innan filmens utsatta tid och slutar tio minuter efter. Först ett sjok av lokalreklam: HSB, kommunens vägledningscentrum och annan samhällsinformation. Nog måste det finnas bättre kanaler än biografer för att nå ut till medborgarna om sådant? Pirate Bay? Facebook?

Max skopar popcorn i munnen och muttrar:

- Ahh, det här känns som anslagstavlan. Vad kommer nu, Linus på Linjen?

Sen blir det riktig reklamen. För kryddstark mat, barn- och ungdomskläder, halstabletter och nikotinfritt snus. Och pensionsakuten.

Efter det är det dags för trailers för Guldkompassen, American Gangster och 1408 (för dig som vill gå och se den sistnämnda rekommenderar jag starkt att undvika all reklam för den: det enda som inte avslöjas är namnet på filmens best boy grip).

Men det tar inte slut när filmen väl börjar. För 15 år sedan gick alla explosioner i slow motion. I dag är inga scener så utdragna som när Superstjärnans klocka, mobiltelefon och sneakers ska zoomas in (bastuban i Du levande räknas inte hit). Det har gått så långt att jag knappt tänker på det längre.

Det mest deprimerande är att när jag som tonåring snart tröttnade på all tv-reklam i filmerna blev biografen ett vattenhål. För att se Arkiv X tvingades man ju utstå tandkrämsreklamen, men det gick att gå på Pulp Fiction utan att höra ett ord om nikotintuggummi eller farliga transfetter.

I dag, med filmkanaler och möjligheten att spela in favoritserien digitalt och sedan hoppa över alla pauser, är biografen den enda plats där man hostar upp pengar och sedan tvingas se reklam. Som när jag var liten. Fast ändå inte.

Christopher Lembke