Den bräkiga, och bräckliga, coolheten

Sångaren i bandet Laakso har för tajta stuprörsjeans. Han har för lång lugg. Han har conversedojor, synliga kärlekshandtag och han indieskuttar liksom inövat på scenen med sin gitarr. Basisten har skinnjacka inomhus.

Det är svensk afton med Uppsalabandet Laakso på det ofta svenskfrekventerade utestället La Flèche d'Or i Paris. Kanske är det inbillning, men runt omkring oss är folk lite extra snygga för att vara i Paris. Uttänkt snygga.

Vad är det med den svenska coolheten? Qu'est-ce que c'est, la coolitude suédoise? Coolitude är ett ord urparisaren Cyril hittat på själv, men han är ihop med en svensk tjej, så han tror sig veta.

Efter tre månader i världsmetropolen börjar jag misstänka att han har rätt. Det finns nog knappast något folkslag som år 2005 är så medvetet rock'n roll som den urbant kulturelle svensken mellan 20 och 35. Och när alla samlas såhär på ett ställe är det uppenbart.

Jag blir nervös av all perfektion, av alla indieluggar, och av att en konversation med ytligt bekanta tenderar att kännas som en tävling.

– Vem bor i Marais? Belleville? Vem har hittat de bästa secondhandaffärerna? Vem är mest kreativ? Vem har det roligaste Parislivet? Snyggast skinnjacka?

Coolheten som sin egen antites.

Det är cyniskt, men någonstans vill jag alltid ha på mig kläder som inte passar ihop när jag ska träffa mer än tre svenskar samtidigt. Liksom för att visa att jag är så medveten att jag inte ens behöver vara medveten. Jag föraktar mina landsmän för deras, och min egen, förklädda osäkerhet.

"I Sverige måste alla vrida huvudet åt samma håll vart femte år, annars uppstår ångest." Det sa konstnären Curt Asker i somras, när vi satt i Brantevik och pratade om det svenska kulturlivets litenhet. (Han citerade en annan konstnär, jag minns inte vem.)

Beror detta extrema flockbeteende bara på att Sverige har för få invånare? Eller beror det på att någon lurat oss, från att vi var små, att vi inte duger bara som vi är – och att vi inte tänker rätt på vårt eget sätt? Hur har en snygg yta annars kunnat bli nationalkaraktär för en hel generation?

När jag vrider huvudet åt höger ser jag ett bekant ansikte. Linda. Vi bodde på samma korridor i Lund för fem år sedan och har inte setts sedan dess.

Laakso är tydligen coola i Stockholm just nu, har hon hört. Vi skrattar. Trots att vi inte känner varann längre, så vet vi precis. Fördelen med att komma från en likformig ankdamm är just att man alltid träffar på någon man känner, som alltid vet precis.

Just i kväll känns det i alla fall mest som en fördel, för Laakso sjunger gladpoppigt om australiensare och kärlek på vilda resor i Asien. De sjunger om hur det är att aldrig vara riktigt nöjd. Sångaren i Laakso sjunger för svenskarna, som alla har backpackat i varandras fotspår och som alla vet precis – för vi står rastlöst och stampar på samma golv, vi har samma krav att leva upp till och alla vill vi någonstans vara annorlunda men vi lyckas så dåligt.

Julklappstips: Laaksos senaste album My Gods.

Julia Svensson skriver krönika från Paris varje måndag.