De trygga lögnernas tid
En femtiofemårig kulturbyråkrat av högsta potens, chef för ABF i Stockholm, medlem av ett oändligt antal litterära kommittéer och dessutom sitter han i en och annan verkligt viktig prisjury som Ivar Lo-priset.
Han har sedan länge vant sig vid människors fjäsk och falska inställsamhet. Georg Andreasson trivs över huvud taget med sitt fyrkantiga byråkratliv, även om ungdomens kvävda författarskap – en enda diktsamling blev det – skapar en känsla av olust som då och då rör sig nere i själens bottenslam.
Men hustrun Marja, en gång lovande balettdansös, hamnar oväntat på Danderyds sjukhus. Ingen vet riktigt vad det är för fel, men hon förmår andas endast med största svårighet. Och plötsligt drabbar döden. En hjärnblödning och sedan är det över. Georg Andreassons liv förändras. Vid sin sida har han vännen och medarbetaren Milan, en aningen desillusionerad men befriande klarsynt exiltjeck med smärtsamma erfarenheter från förtryckets tid, terrorn och tortyren.
När Georg sedan upptäcker att hustrun haft en älskare börjar hela hans värld att gunga. Inget är längre säkert. Ingenting går längre att ta för givet. Hans slutsats är entydig: Vår tid är de stora lögnernas tid. Även hans politiska tvärsäkerhet – den konforma socialdemokratiska retorikens trygga osanningar, gjutna i gedignaste betong – börjar vittra sönder. Och i Norrtälje, stående i talarstolen, drabbas han av en massiv hjärtattack.
Theodor Kallifatides nya roman Vänner och älskar, som kommer ut idag, är en filosofisk samtidsroman, ett existentiellt koncentrat av vad som är bärande och avgörande i livet. Efter en sorglig svacka i sin annars betydande litterära produktion, en påfallande försämring som inleddes med deckaren Ett enkelt brott(2000), har Kallifatides med sin förra bok Mödrar och söner(2007) och i allra högste grad med Vänner och älskareåterigen visat att han tillhör de verkligt angelägna och stora författarna.
Tonen är saklig, även om Kallifatides skriver med den grekiska mytologin och det europeiska kulturarvet som självklar klangbotten. Språket når den svårnåbara enkelhet som förhöjer och förstärker de skildrade känslorna och händelserna, ger karaktärerna djup och äkta liv. Språket är befriande avklarnat – rent och fritt från alla triviala banaliteter – och stundtals använder Kallifatides effektiva höglitterära vändningar som bryter av mot enkelheten. Det ger relief samtidigt som det vidgar perspektiven.
Självfallet överlever Georg Andreasson sin infarkt även om hans hjärta nu slår sina slag, pumpar runt det röda blodet och ger honom hoppet åter, med hjälp av klaffar från en gris. Ett svinhjärta är bättre än att inte alls äga något hjärta. De omskakande och tillspetsade händelserna leder sedan till att Georg börja ompröva sina värderingar, sin syn på livet och sig själv. Han renas, blir en annan. Katarsiseffekten är genomförd efter klassiskt aristoteliska anvisningar.
Sedan möter han kärleken på nytt, i gestalt av exilrumänskan Fabia Dimitrescu. Men nu finns även en tvekan, en ny ödmjukhet. Livet har fått en större densitet, allvaret har djupnat.
Trots vissa drag av schablon – men är inte livets vardag alldeles för ofta som dåliga ekon av schabloner, annars hade väl inte schablonerna blivit just schabloner? – förmår Kallifatides behandla de stora och klassiska ämnena i litteraturen på ett egensinnigt och högst fruktbart sätt.
I Vänner och älskarefinns en särskild sorts svärta, en i livet inneboende melankoli som ständigt hotar att dra ner oss till skuggrikets svartalfer: tidens obevekliga gång, åldrandet som för varje sekund tickar hårda slag mot dödens avgrund. "När människor glömmer bort sin skugga, blir livet outhärdligt". Här finns också avklarnade, liksom skrivna i renaste kristall, skildringar och resonemang kring kärlekens omöjlighet i vår genomrationaliserade och förtingligade tid; kärleken – det största och vackraste, men också det svåraste och mest utmanande som livet erbjuder – kärleken som är det enda som kan triumfera över själens förstening och vardagens tunga enformighet.
När tiden är kommen för att sammanfatta, att överblicka livets väsentligheter, det som förmår ge kraft och mening, innehåll och verklig tillfredsställelse, blir listan lika kort som den är utmanande svår. Kärleken och konsten, vänskapen och minnet, och – hoppet.
Se där Theodor Kallifatides livsvisdom i koncentrat. Vänner och älskareär en rik och gripande roman, full av erövrade insikter och härdande erfarenheter. Jag tvekar inte att säga att det är en av Theodor Kallifatides bästa romaner.
