De manliga författarna övertygade mest 2008
Att det är enkelt beror dessvärre i ganska hög utsträckning på att det gångna bokåret inte varit ett av de mer lysande, även om det i viss mån har kompenserats av att de enskilda verken varit ovanligt kraftfulla. Samtidigt är det svårt att ta sig förbi det faktum att det har varit ett riktigt gubbaår.
Det är de manliga författarna - för ovanligheten skull, bör tilläggas - som rent kvalitativt varit mest övertygande. Det kan ingen aldrig så politiskt korrekt korpral med genusläsning som specialitet eller anorektisk queerteoretiker ändra på. Och det är sannerligen inte den gubbsjuke Lars Norén jag tänker på. Den dumdryga svarta luntan till dagbok är väl redan bortglömd av de flesta vid det här laget.
Hur var det François Mauriac skrev om moderna memoarförfattare? Att de behöver inget mod, ingen styrka. "De ser på sig själva, de behagar sig själva, och de beskriver sig själva. Den mänskliga insekten behöver inte avlägga räkenskap … nej, ingen räkenskap över alla de kroppar och alla de hjärtan som den har betjänat sig av och sedan kastat ifrån sig."
En dagbok som däremot är värd att läsa - jag skulle till och med vilja säga: att umgås intimt och länge med - är Virginia WoolfsÖgonblick av liv(Elisabeth Grate förlag, övers Rebecca Alsberg). Det är, som de flesta dagböcker, en blandning av högt och lågt. Av snabbt nedkastade iakttagelser, beskrivningar - vassa som gamla tiders rakblad - av människor, skildringar av möten, middagar och tröttsamma visiter. Det är själva mötet som gör Ögonblick av livtill en omvälvande och livgivande bok. Mötet med en annan människa, i en annan tid, en människa som levde och verkade under högst andra omständigheter. Mötet med en författare som inte ger avkall på sina höga ideal och värderingar, som aldrig upphör att sträva efter att nå större precision i sitt skrivande.
Ett mycket annorlunda liv, och en annan tid, skildrar P O Enquisti sin Ett annat liv(Norstedts). Hade litteratur varit en tävling, vilket krämarna och räknenissarna vill ha det till, hade andra svenska författare haft svårt att hoppa högre än vad P O Enquist förmått i år. Det sjunger om språket. Det är naket, avskalat, värnlöst, utelämnande - precis som dess innehåll. Det är en stolt människas berättelse, en människa som aldrig lät sig knäckas. Han faller, men han bryts inte sönder. Värdigheten överlever i denna ödmjuka bok skriven av en stolt människa.
Malte Persson,en fritt tänkande ung man med en god portion eggande läderbandsbildning, har fångat den undflyende Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz i romanen Edelcrantz förbindelser(Albert Bonniers). Det är ett ordfyrverkeri av sällsynta proportioner, samtidigt en samtidspegel där karriäristen, den store lismare Edelcrantz, kråmar sig och kryper inför makten för att nå sina mål och drömmar. I grunden har inte mycket förändrats sedan det slutande sjuttonhundratalet. Hållningslösheten och korruptionens knäckta ryggradar tycks vara tidlösa. Men först och främst är Edelcrantz förbindelseren hänryckande och skickligt skriven roman; lekfull, allvarlig, stilistiskt briljant.
Fredrik Ekelundhar, efter att ha slösat med sin begåvning på några deckare, gjort en högst remarkabel återkomst som romanförfattare. Med den brokiga, vildsinta, råa och ändå rörande romanen M/S Tiden(Albert Bonniers) visar Fredrik Ekelund att han tveklöst tillhör sin generations främsta prosaister. Han flirtar inte med publiken. Här bjuds ingen inställsamhet eller undfallenhet för tidens smak för det lättuggade och lättsmälta. Detta är en riktig roman. M/S Tidenär en utmaning att läsa - som en vitamininjektion för den skörbjugge!
En mörk ton av desperation genljuder genom Bodil MalmstensSista boken från Finistère(Albert Bonniers)". Jag undrar om någon annan svensk författare är så konsekvent modig i förhållandet till språket som Bodil Malmsten är. Hon utmanar orden. Hon brottas med dem. Hon utvinner nya nyanser genom att använda rentav livsfarliga retoriska grepp. Det är sylvasst, alltid exakt, det är intagande men ändå vackert som en sång om sommaren.
Den jag vill kalla bästa boken i år är skriven av ungraren Sándor Márai.Dess titel är Visdomsord för vardagsbruk(Sivart förlag, övers Susanna Fahlström). Här finns skarpsinne och djupsinne, livsvisdom och klarsyn. Det är en bok att leva med, att lära av, att diskutera med. Det är inte bara den briljanta stilen, de stillsamma skildringarna som under raderna döljer en återhållen vulkanisk vrede, som gör Sándor Márai till en av nittonhundratalets stora och odödliga författare. Det är hans rakryggade mod. Han vägrar att böja sig för den brutala makten, vare sig den uppträdde som nazismens bödlar eller Sovjetkommunismens blodbesudla tjänare. Trots hans hemmahörighet - hans "bekväma borgerskap", som han själv formulerar det - vägrar Márai ge upp sina ideal. Han fortsätter att slåss för upplysningstidens ideal, de grundläggande liberala värdena och friheterna. "Visdomsord för vardagsbruk" är ett motgift mot tidens dårskaper och alla dess pompösa posörer. Jag rekommenderar den till varje vän av litteratur, mod och uppriktighet.