De högsta och största ögonblicken

Och att vara människa kräver ständigt en eftertanke och en reflektion kring uppdraget att vara människa, om engagemang i små och stora sammanhang. Det är ett famlande , ett sökande och ett tvivel. Många tillhör stora gemenskaper, andra en minoritet i världen, det blir så påtagligt när Ekelöf skriver om främlingskapet i detta landet och han sätter namn på det, namn som kan vara jude eller neger. Regissören och skådespelaren Etienne Glaser läser ett trettiotal dikter, som spänner över en lång tidsperiod. De första är ur samlingen Färjesång, från 1941 och de sista är dikterade strax före Gunnar Ekelöfs död, en vårdag 1968.Etienne Glaser läser med en harmoni och en rytmik, som är vilsam och inlevelsefull. Han blir som en god och lyhörd medskapare.

Några gånger märks Ekelöfs lekfullhet, ordkonster och små spekulativa upptåg, men oftast är han nära vardagen i sina bilder, som i den underbara dikten om hemmadotterns tankar om uppbrott, små flyktförsök i drömmen, just när det är höst och det är nära början på årets bokslut.

Någon enstaka gång blir det komiska ansträngt och svart, parodin blir desperat som i dikten Kålhuvudet och korvarna.

Gunnar Ekelöf är mästerlig när det gäller att kommentera verklighetens stora mångfald, att få oss att skärpa erfarenheternas ögon och tänja och utvidga medvetenhetens rum, han gör det utan omskrivningar och otydligheter, med en enkel och stark närvaro. Samtidigt tar han med oss på långa resor bortom vardagen för att nå de högsta ögonblicken. Det allra högsta ögonblicket är det av kärlek, sanningens ögonblick, utan prydnader.

I slutet av sitt liv domineras dikterna av det ofullständiga och det bräckliga i livet, av alla hinder och av de ständiga vännerna värk, smärta och ensamhet.

Bo Bjelvehammar