De förhoppningsfullas revansch

I onsdags släppte Sveriges Television loss sina "webbjokrar" på svt.se/melodifestivalen. Små treminutersfilmer med högst varierande ambitionsnivå och kvaliteter. Inte alltid musikaliska, men ändå. Bara första dygnet klickades filmerna 180 000 gånger. Det är tittarfest!

Priset vi fått betala för att "höja kvaliteten" på melodifestivalen, så att den helt ska kunna dominera vårt lands nyhetsflöde under fem veckor på vårkanten (tror jag var sjuk den dagen vi röstade igenom det där), det är att den numera ägs av låtskrivarproffsen.

"Det tycker vi är synd", har festivalgeneralen Christer Björkman sagt, med en viss underdrift. Därav "webbjokern", som garanterar att åtminstone en av 32 låtar blir amatörmässig.

Och bland jokrarna, där kan jag lova att amatörmässigheten blommar som falukorv. Här finns allt; drama, humor, kärlek, pinsamheter. Till och med ett och annat korn av talang. Ibland måste man skrika "nej - gör det inte!" Men det är precis som om de inte hör.

Det är nu vi får äta Ödmjukhetens Paj, alla vi som klagat på att amatörerna inte längre har en chans. Nu får alla förhoppningsfulla låtmakare de 15 minuters berömmelse man enligt grundlagen har rätt till.

Dess värre har webbjokern inte lockat de originella musikskaparna, utan främst de som vill leva upp till förväntningar. För webbjokern är givetvis inte menad att vinna melodifestivalen. Den är blott ett alibi, som ska hålla drömmen levande.

Några nomineringar:

Kultpriset: nr 102 "Min första kärlek". Synnerligen inlevelsefull visa sjungen av en tant i ett kök, som avbryts av värsta hårdrocken i refrängen - plus videoeffekter i form av regn och blixtar. Det är den här filmen folk kommer att minnas.

Töntpriset: rapparen TuggeMuff hyllar "staden som aldrig sover, som har allt man behöver". Just det: Eslöv.

Knäpplappspriset: Här är det en tajt tävling, men priset tas av Nr. 124 "Red Line", uppenbarligen helt improviserad av en finne - utan byxor.

Men vem vinner då? Mitt tips är en tjej. Antingen 62:an, en snyggt sjungen R'nB-ballad med klistrig refräng,

eller 86:an "Kom till mig", som faktiskt har potential att krypa under skinnet.

Min favorit, däremot, är 44:an, "Floating Freely". Fyra tjejer sjunger charmigt till eget komp av ståbas, gitarr och blåsorgel.

Nu ska jag gå och krisbearbeta. Tror jag har överdoserat på nödrim, falsksång och tonartshöjningar.