De bortglömda författarna

Jag satt en kväll och funderade över glömda författare som spelat stor roll i mitt litterära liv. Och förmodligen i många andras också. Vissa författare lever för evigt, tycks det, som Strindberg, Hemingway, Dostojevskij och Proust. Varje år dyker det upp någonting om dessa herrar. Nyligen gav Bonniers ut Brev i urval skrivna av Marcel Proust, till exempel.

Nyheter • Publicerad 28 november 2008

Men andra bara försvinner och ingen talar om dem längre. Jag tänker på sådana som Jack London, Jan Fridegård, Bosse Gustafson och naturligtvis dansken Leif Panduro.

Fridegård och London hade en sak gemensamt; de gav ut självbiografiska böcker som skildrar deras väg fram till författarskapet. Fridegård skrev om Lars Hård (Jag Lars Hård kom 1935) i några böcker och London gav oss Martin Eden (1909). Två starka skildringar av en ung mans mödosamma väg genom ett tufft och kargt samhälle. Idealen var viktiga och drömmen att bli författare. Det var förstås mumma för en ung man, en drömmare som gärna och lätt identifierade sig med Hård och Eden. Och bara namnen! Lars Hård, Martin Eden.

Annons

Men egentligen började det med tidningen Illustrerad Klassiker som presenterade Jack Londons Varg-Larsen (1904) för mig och jag lånade den riktiga boken på biblioteket direkt och på den vägen är det.

Bosse Gustafson (1924-1984) var en märklig figur; konstnär, kritiker och författare. Han skrev böcker om en fjällvandring (egentligen en kärlekshistoria), om en filminspelning och den bok som följt mig i tankarna genom åren: U. I boken Ulyckas Bosse Gustafson väl som framtidsskådare. Uhandlar om en svensk ubåt och dess besättning som har uppdraget att visa sig och bete sig som en fiendeubåt. Alltså en provokation som ska leda till att den svenska flottan får mer anslag, hoppas man. Boken kom ut 1973 och det skulle inte dröja många år förrän man skådade fientliga ubåtar lite varstans i svenska farvatten utan att få upp en enda. Då tänkte jag ofta på Bosse Gustafson och hans U.

Dansken Leif Panduro (1923-1977) är egentligen värd en helt egen mässa. Jag läste hans böcker i slutet av 1960-talet och de fick stor betydelse på min syn på tillvaron. Det absurda, det oberäkneliga, det oförutsedda, revolten mot gällande moral och regler sögs förstås upp av en romantisk tonåring samtidigt som 1968 gjorde sig gällande. De två böcker som bäst speglar Leif Panduros författarskap anser jag är Skit i traditionerna(1958) och De oanständiga(1960) men det är naturligtvis högst subjektivt.

Alla nämnda böcker går att hitta på antikvariat. Do it!

SAXO

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons