David Bowie

ISO/Sony Det var ett bra tag sedan som jag, när jag ville vara lite vitsig av mig, petade in ett r mellan B:et och owie, så att det blev: B(r)owie, vilket ska uttalas: Brai, och i ärlighetens namn trodde jag faktiskt inte att det skulle bli fler gånger heller, och så kom "Heathen". Nu sitter jag med lurarna kupade runt öronen och gapar rakt ut i rymden och är sådär svår att få kontakt med: "Ground control to major Yngve. Can you hear me major Yngve?" Nej, det kan jag inte, den ende jag lyssnar på är Bowie, och han sjunger så fenomenalt bra att jag har börjat tro på Tomten - igen, det vill säga. Bowie har återigen slagit sina påsar ihop med producenten Tony Visconti, som producerade mästerverket "Scary Monsters", för 22 (!) år sedan. Då många av Bowies senare album har känts ryckiga, experimentartade och med många för-stunden-infall, känns "Heathen", som en lugn och genomtänkt produktion, dock aldrig förutsägbar eller tillbakalutad på något vis. Man känner igen Berlin-stämningen i syntljuden, "Absolute Beginners"-puffarna i saxen och "Alladin Sane"-melankolin i melodierna, och det finns inte en människa som kan motstå gunget i den suveräna "Slow Burn", med ett härligt distat trasslande på gitarrsträngarna av Pete Townshend. Alla som har någon som helst känsla för Bowie, bör utan betänkligheter införskaffa "Heathen", omgående. Bep-bep!