Dallas är fortfarande god underhållning

1981 fanns det bara två svenska kanaler i svensk tv, och det där med att zappa (inte Frank, alltså) var därför sällan aktuellt. Och när den andra kanalen bytte program påkallade påpassligt en liten vit pil uppe i högra hörnet på uppmärksamhet. På det viset riskerade man aldrig att missa något. Tryggt och bra. Tänk om vi skulle haft markörer nuförtiden som behagade att dyka upp på våra tv-skärmar varje gång någon kanal byte program? Imagine detta, kids!

Den 30 januari 1981 hade en amerikansk serie vid namn Dallas premiär, och för den svenska tv-publiken var detta första gången man fick se en utpräglad såpaserie med lika delar av intriger, maktkamp, glamour och sex. Jag, och alla andra, fick följa den stenrika Familjen Ewing, giganter inom oljebranschen men sysslade även med boskapsuppfödning. Familjen Ewings vardag innehöll inget vardagsliv om vi bortser från den dagligen ständigt återkommande släktfejden med familjen Barnes. Det var roligt att sitta framför tv:n, äta romerska bågar och dricka cola.

Favoriten var förstår JR, en rälig jävel, klädd i kostym, spetsiga boots och en cowboyhattar lika stora som rymdskeppen i Independence Day, som var elak så fort han fick tillfälle, och det allra flesta avsnitten slutade med hans elaka sneda leende. Trots att JR var gift med Sue Ellen " vars underläpp darrade som mina ben när jag står på en stege " befann han sig ofta liggandes mellan prassliga sidenlakan tillsammans med brudar av Bond-kaliber. Hans lillebror Bobby var jämförelsevis rena Rikard Rättrådig, men lyckades, trots sin cykelsadelsfrisyr, gänga sig med snyggingen Pamela som tillhörde den rivaliserande släkten Barnes. JR misstänkte naturligtvis hela tiden att Pamelas giftermål enbart var ett försök av familjen Barnes att infiltrera familjen Ewing. Och Pamelas bror Cliff som var född med Svarte Petter i bakfickan, blir gång på gång utmanövrerad och lurad av JR.

Brorsdottern, spättan, Lucy, är ett yrväder som är svår att hålla styr på, till och med för en sådan som JR.

På kvällarna samlas dock familjen på Southfork för att intaga dagens middag, och inte ens modern, den ambrosiafärgade och trygga Miss Ellie, lyckas avstyra spydigheterna från att hagla i matsalen.

Nu finns de 29 första avsnitten tillgängliga i en dvd-box och återigen sitter jag och äter romerska bågar och myser åt JR:s intrigerande. Han skaffade sig många fiender JR och i avsnittet "A house divided", satt JR sent en kväll på sitt kontor när någon ringer upp hans telefon och tiger i luren, strax därefter skymtar han någon skugga i korridoren och ropar: "Vem där?". Först tystnad, sedan: pang, pang, pang. JR fallar ner, skjuten. Därefter är det sommaruppehåll och tv-publiken tvingas gå och våndas, fundera och spekulera över vem som var ansvarig för JR:s akuta blyförgiftning. Serien engagerade hela världen och det trycktes tröjor, hattar och gud vet allt med texten: "Who shot JR" (vill förresten fortfarande ha en sådan).

Serien bjuder fortfarande på god underhållning och nästa år kommer Dallas The Movie på bio med dagens filmstjärnor i rollerna.

Dallas är kult och romerska bågar fortfarande goda.

Härom morgonen försökte jag, på min väg till jobbet, passera en jeepaktig sak som stod parkerad mitt på vägen. Vid sidan om denne stod en något fetlagd man med Spetsnaz-frisyr och spred sin ilskas andedräkt i den kyliga morgonluften över den snötäckta bilen som uppenbarligen inte ville som han ville. Jag höll tålmodigt bakom bilen en god stund, när jag till sist skruvade ner rutan och frågade om han möjligtvis kunde tänka sig att försöka att flytta på bilen eftersom jag av erfarenhet vet att det inte gör någon nytta att vare sig svära över- eller sparka på däcken på en icke-startande bil. "Du, jag flyttar mig inte för idioter", sa han. "Nähä, men det gör jag", sa jag, och backade och tog en annan väg.

Lars Yngve hårdpluggar Moneybrother.

lars.yngve@allehandasyd.se