Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Jag skulle vilja lära mig att uppskatta de små, viktiga tingen i livet. Att inte bli irriterad på bagateller som är betydelselösa i ett lite större perspektiv. Att fullt ut kunna njuta av livets skönhet och strunta i prestationskrav, konstruerade "måsten" och världsliga, små bekymmer som ju alltid löser sig. I det ligger också att mer uppskatta andra människor som de är. Att inte ha en massa uppskruvade förväntningar som blir krav och ger besvikelse när de inte uppfylls. Naturligtvis är det bättre att inte ta ut något i förskott utan i stället gå in i situationer förutsättningslöst och glädjas åt vad de kan ge. Att kunna stanna upp på vägen och njuta en stund av anblicken av vårvinterns första snödroppar istället för att rusa som en skenade häst till banken, jobbet, dagis, skola eller vad man nu alltid är sen till. Genom åren har jag träffat några människor som varit väldigt sjuka, mycket nära att dö men som klarat sig och återvänt till livet. Något har hänt med dessa människor som gör dem gladare, ömsintare och bättre på att uppskatta vardagens små lyckopärlor. Det vilar något religiöst över dessa personer och då menar jag inte en särskilt riktad religiositet mot någon tro eller kyrka - mer än livet i sig själv. För många år sedan satt jag bredvid en man på flyget från Bryssel och vi började förstås prata med varandra. Han berättade om sitt liv och det var en märklig historia. Han hade haft ett riktigt toppjobb med massor av ansvar, hög lön och otroliga förväntningar. Han slet som djur, lyckades mer än väl i jobbet men kom allt längre från livet. En dag, när han stod och diskade, explodera hans bröstkorg. Han fick en rejäl hjärtinfarkt och tack vare att han kom blixtsnabbt till sjukhuset överlevde han. Men bara någon dag senare fick han ytterligare en infarkt, på sjukhuset, och den var så illa att han redan var över tröskeln och såg dörren till livet glida igen. Men ännu en gång lyckades vårdteamet dra honom tillbaka och han överlevde. Han berättade om upplevelsen, den dyrköpta erfarenheten, och hur hans liv förändrades fullständigt efter infarkterna. Han nästan "vittnade" om hur rädd han numera var om livet och livets alla uttryck. Han såg på sig själv som en helare människa som för varje dag blev bättre och bättre på att strunta i bagateller och uppskatta en stunds solsken eller några vänliga ord från en annan människa. Måste priset vara så högt för att nå dit? Klart vi hörs! Kåsören Robert Dahlström."Kåsören Robert Dahlström. Robert Dahlström, 0411-64553 robert.dahlstrom@allehandasyd.se