Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Jag satt härom kvällen och försökte sanera min telefonbok. Alltså överföra alla namn, adresser och telefonnummer som samlats i den gamla telefonboken och på lösa lappar - en hög lika tjock som en hästhandlarplånbok på den saligt avsomnade hästmarknaden i Sjöbo. Det visade sig vara ett sorgearbete. Under de år som gått sedan förra saneringen har allt för många bland mina vänner och bekanta dött. Vänner har försvunnit och kollegor flyttat från Skåne. På sidan med min mors telefonnummer, under hennes hemnummer, stod flera telefonnummer till hennes olika sjukbäddar på lasarettet i Lund. Längst ner det sista numret till den telefon jag ringde sista gången jag pratade med henne. Allt kom över mig igen. Jag hittade också adresser till vänner jag inte pratat med på flera år och då fick det dåliga samvetet sin näring. Och så hittade jag telefonnumret till en kvinna som jag var väldigt förtjust i för en fyra-fem år sedan - undrar hur hon har det nu för tiden? Dessutom har jag sparat på mig massor av lappar med kryptiska och fragmentariska uppgifter. På en lapp stod det bara en rad siffror som förmodligen är ett bankgironummer. På en annan ett telefonnummer utan namn eller riktnummer och på en tredje bara ett namn, som jag inte för mitt liv kan placera. Men det var inte bara sorgligt och förbryllande utan också mysigt och hjärtevärmande. Jag fann, till exempel, en liten fin teckning. Jag vet definitivt vem som har gjort den. Jag hittade också en liten lapp som stacks i min hand på en fest för några år sedan och flera goda hälsningar med bifogade telefonnummer. Det som egentligen störde mig mest var att välja bort de som inte, av olika skäl, får vara med i min nya telefonbok. Det känns så definitivt att utelämna vissa. Det är som om de inte riktigt är borta ur mitt liv så länge de finns kvar i boken. En annan sak blev också väldigt tydlig; i dag har nästan alla minst fyra adresser och nummer. Bostadsadress, mail-adress, vanligt telefonnummer och nallefonnummer. Faxnummer blir däremot allt sällsyntare. Hur klarade vi oss egentligen förr i tiden då vi på sin höjd hade en telefon hemma? Utan telefonsvarare eller nummerpresentatör? När jag var barn på 1950-talet fanns det många familjer som inte ens hade telefon. Har livet blivit bättre? Är det bra att alltid kunna bli nådd och alltid kunna nå? Som vanligt? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se