Dahlström funderar och flanerar/torsdag

Jodå, det gick att löda mina glasögon och det var en stor befrielse att packa ner TV-rutorna i reservfodralet igen. Men än är jag inte i säkerhet. I går morse tappade jag bokstavligt talat byxorna och krossade nästan en tå. Mina shorts har rätt många år på nacken och inhandlades för sådär en 20 kilo sedan. Det innebär att de är väldigt stora och för att hålla dem uppe använder jag ett bälte med ett rejält spänne. I går morse ringde telefonen precis när jag skulle dra år bältet. När jag släppte brallorna, och tog telefonen, föll de rakt ner och spännet till bältet knockade tån intill stortån. Det gjorde fasansfullt ont och började omedelbart blöda rejält. Under några ögonblick såg jag en tå uppsvullen som en handboll eller kanske till och med inbäddad i gips. Jag fruktade att jag skulle behöva uppsöka lasarettet. Dessbättre var det inte så allvarligt. Och jag slapp fara till sjukhuset. För det gör man förstås inte så gärna. Självklart för att man inte vill vara sjuk eller skadad men också för att man helst inte vill vara till besvär. För så känns det uppenbarligen. Den senaste tiden har jag hört det från många håll och senast härom dagen. Hur folk drar sig för att uppsöka vården eftersom det är så omständligt och besvärligt - inte minst att nå fram via telefon. Och så är det långa köer och svårt att få en tid och kan man härda ut ett tag till så är det bra... Och var och varannan dag läser vi om hur fullständigt ohållbar situationen är på än det ena och än det andra sjukhuset och hur en del läkare till och med går ut och säger öppet att man inte alls kan garantera någon vård. Och landstinget här och lasarettet där måste banta sin budget med så och så många miljoner och rapporterna om utsliten och sönderstressad personal duggar tätt. Inte så konstigt att människor känner att de är till besvär när de är dåliga och uppsöker vården. Självklart är detta ingen kritik mot de som jobbar inom vården. Jag känner många och vet hur det är. Personalen inom vården är, och kommer att bli i ännu högre grad, också bland förlorarna. Helt enkelt därför att de bara kör på för full maskin, det finns ju inget annat att göra, tills kroppsmaskineriet skär ihop och de själva behöver vård. Ingen i Sverige ska känna att man besvärar när man behöver sjukvård. Bra sjukvård är en rättighet som vi faktiskt betalar för via vår skattsedel. Och dessutom betalar dyrt. Vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se