Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Ibland är verkligheten bättre än den vildaste fantasi. Jag stod och pratade med ett trevligt par jag känner och vi kom in på hur och var och när man träffar varandra och blir lyckliga par. Jag tror inte att det är vanligast att man träffas på dansgolvet. Nej, jag undrar om det inte är i vardagen vi träffar våra partners. På jobbet, i affären, på kursen eller på resan eller på idrottsplanen. Eller som det paret jag stod och pratade med. De träffades i telefonen! Mannen skulle ringa till sin bror i något ärende men när han kom fram var det en kvinna som svarade. Mannen trodde då att det var broderns kvinna, även om han inte visste om brodern överhuvudtaget hade en kvinna just då. Alltså presenterade han sig artigt och frågade om Svenne var inne. Då skrattade kvinna och beklagade men hon kände ingen Sven och hon var alldeles ensam. Mannen bad om ursäkt och de konverserade artigt en liten stund. Men plötsligt, berättade kvinnan för mig, upptäckte hon att den här mannen i andra änden av telefonledningen verkade riktigt intressant. Utan att de förstod vad som hände satt de och pratade med varandra som om de var gamla, goda vänner. När de rett ut att de båda bodde bara några hundra meter från varandra föreslog mannen att de skulle fortsätta samtalet nere på restaurangen eftersom han var hungrig och det kanske hon också var. Kvinnan kunde inte motstå inviten. De träffade en halvtimme senare och sedan dess har de varit ett par. Är det inte helt underbart? En gång för hundra år sedan, i Lund, blev jag tillsammans med en kvinna efter att hon slagit sönder mina glasögon med en välriktad armbåge. Det var förstås inte avsiktligt och hon blev förtvivlad och när hon förstod att jag ser väldigt dåligt utan brillor erbjöd hon sig att lotsa mig hem. Och så blev det och hon följde med in och jag tog fram mina reservglasögon och - ja, så kan det gå. Har ni någon kul (och sann!) historia om hur ni eller andra träffades så släng gärna in den till mig. Jag lovar att återberätta den. En annan gång träffade jag faktiskt en rar tös på en dans. Hon bjöd upp mig och vi blev ett par. Något senare berättade hon att hon bjudit upp mig en gång tidigare, för ett år sedan, men då hade jag nobbat. Det var de enda två gånger jag var ute på dans under de åren. Och hur kunde jag nobba henne första gången... Klart vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se