Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Jag var på teater i Malmö i förra veckan. Såg VD:n på Intiman. Det var väl inte världens bästa pjäs men skådespelarna gjorde ett bra jobb och i en timme och tjugo minuter var jag i en annan värld. Under de senaste åren har jag blivit allt mer intresserad av teater och försöker se så mycket jag hinner och orkar. Och jag har funderat mycket över varför det är så fascinerande med teater och varför så få går och tar del av dessa både roande och oroande upplevelser. En bidragande orsak är säkert att det är ganska dyrt. 150-300 kronor för några timmars teater är mycket. Därför går man kanske bara någon gång per år, om ens det. Traditionen kan också spela roll. Teater var förr ett högtidligt nöje för de välutbildade och besuttna. Man klädde upp sig och den social samvaron i foajén innan föreställningen, och inte minst i pausen, var viktig. Det var ett fint sammanhang att synas i. I förra veckan, innan jag såg VD:n, smög jag in i den stora stadsteaterns foajé och glodde lite på folk. Där ger man musikalen Miss Saigon som är en lättillgänglig och underhållande föreställning. Till min glädje noterade jag att väldigt många var enkelt och bekvämt klädda även om det förstås fanns de som klätt upp sig till tänderna. Jag hyllar tanken att man mycket väl kan gå och se en bra pjäs i träningsoverall om man så vill. För man ska vara slappt och behagligt klädd för att kunna ägna sig helt åt föreställningen. Och när väl ridån gått upp är det ju ingen som ser hur man är klädd. Och den strikta klädkonventionen när det gäller teater blir allt mer upplöst. Det är väl bara när man går och ser en högstämd, klassisk opera som det fortfarande är det riktigt uppklädda som gäller. Skälet till att man bör gå mer på teater är att det är livs levande människor som står framför oss. De är där i nuet och gestaltar och tolkar en text, händelser, kärlek, liv och död. Det är inget förinspelat, ingen playback eller polerat vid ett klippbord. Det som sker på scenen händer rakt framför oss, det är ett unikt tillfälle och några omtagningar är inte möjliga. Och handlingen och texterna är för det mesta genomtänkta och väldigt nära det verkliga livet. Detta till skillnad från alla otroligt dåliga såpoperor som visas i tv. Trots all teknik blir det bara skräp. Annars är det ofta samma teman som visas på scenen som i såpoperorna - kärlek, svek, lycka, framgång och misslyckande. Se en riktigt bra såpa - gå på teatern! Vi hörs! Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se