Annons
Nyheter

Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Som en ljusblixt rakt upp i hjärnan
Nyheter • Publicerad 25 juni 2003

Jag svek er i går. Men det har sina skäl. Jag drabbades av två riktigt rejäla knockouter, en på förmiddagen och en närmare kvällen. Och det som fällde mig var en flisa stor som en halv lillfingernagel. Plötsligt, och egentligen utan större förvarning, drabbades jag av fruktansvärd tandvärk i tisdags förmiddag. Det var en smärta som var oerhört dominerande och jag trodde att huvudet skulle gå i tusen bitar. Men det hände inte förrän lite senare på dagen. Trots att jag lånade ihop olika receptfria piller blev tandvärken bara värre och värre och strax efter lunch ringde jag till tandläkare C och beklagade mig. Han och hans trevliga sköterska skulle i princip just gå på semester men förbarmade sig över mitt hemska öde och jag fick komma efter sista ordinarie patient framåt kvällen. Tandläkaren upptäckte omgående att jag förlorat en del av en gammal amalgamfyllning, stor som en halv lillfingernagel. Förlusten hade blottlagt en ytlig nerv som dessutom var väldigt irriterad. Det fanns inte mycket att välja på, rotfyllning blev domen. Som ska utföras i tre steg. Nu handlade det först om att få bort smärtan och låta tanden och nerven vila. När tandläkare C skulle börja borra föreslog han bedövning. Jag avböjde eftersom jag klarat av diverse lagningar under flera år utan bedövning. Dessutom avskyr jag den bedövade känslan. Han tjatade lite men då jag framhärdade gav han upp och ryckte på axlarna och sade: "Okej, vi provar väl då". Det var då jag fick mitt andra knockoutslag denna dag. När borrspetsen träffade nerven explodera mitt huvud. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag såg bokstavligt talat stjärnor och smärtan gick som en ljusblixt rakt upp i min hjärna. C tittade på mig och frågade stilla: "Bedövning?" Det var förstås en rent akademisk fråga. Det krävdes två omgångar bedövning för att bekämpa smärtan och blodet rann och livet var inte särskilt kul. Efter nästan en och en halv timmes oavbrutet arbete kunde jag äntligen lämna stolen på lätt darrande ben. Bedövningen satt i till halv tio på kvällen. Läpparna levde sitt eget liv, jag kunde inte dricka och sluddrade när jag försökte prata. Men helt plötsligt var allt som vanligt igen. Och när jag vaknade i går morse var det blott en mild ömhet i käken som minde om den hemska dagen. Länge leve den moderna läkarvetenskapen och dess empatiska utövare och ha en skön semester ni två smärtans betvingare... Som vanligt igen? Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons