Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

Igelkotten klarade sig och märkte förmodligen inte ens vad som hände. Det gjorde jag. Dagen började förträffligt, inga tecken varslade om vad som försåtligt lurade runt hörnet. Jag köpte åtta lådor hallon till ett förmånligt pris, träffade trevligt folk på stan, flanerade och pratade och njöt av sommaren. På eftermiddagen blev hallonen till sylt och nöjd och tillfreds begav jag mig till några vänner för att bjuda på mina egna biskvier till gott kaffe. Efter några timmars idyllisk tillvaro som bland annan innefattade två förlustmatcher i kubb var det dags att cykla hemåt i skymningen. Det doftade ljuvligt, vinden vilade och kvällen var ljum. Föga anande jag vilket öde som väntade 50 meter bort. Jag hade precis fått upp en god fart och lapade i mig av fartvinden. På min vänstra axel hängde väskan och på styrets högra handtag en kasse med kakburkar. Jag satt upprätt och höll endast en hand på styret. Då rusar en igelkott ut från en häck rakt framför mitt framhjul. Jag drar till i handbromsen för framhjulet - hinner inte med fotbromsen - väskan ramlar ner från axeln, fastnar på handleden och dunsar in i framhjulet. Cykeln tvärstannar - jag fortsätter. En 90 kilos projektil far fram över asfalten i den ljuva sommarskymningen. Jag flyger tre meter (vi har mätt) och landar på ansiktet, vänster axel och höger knä och skenben. Glasögonen krossas i små vassa skärvor, blodet forsar från det sönderslagna och skurna ansiktet och idyllen blev till katastrof. Jag tog mig tillbaka till mina vänner och blev professionellt omhändertagen. Sjukvårdslådan kom fram, blöta handdukar med isbitar, tvättning och orolig inspektion av skadorna och till sist det befriande beskedet att inget vitalt var skadat - mer än själva huvudet förstås - och att inget behövde nål och tråd. Det är rena undret. Ögonen klarade sig oskadda, näsbenet och tänderna likaså. Skadorna inskränkte sig till ett igenmurat öga, färgglada blåtiror efter någon dag, uppsvullet ansikte och mängder av småsår och skrubbad hud och rejäla blåmärken på ben och axlar. Det tragikomiska i sammanhanget är att blott någon vecka tidigare hade mina reservglasögon gått sönder och i vanlig ordning sköt jag reparationen på framtiden. Därför fick jag leva en dryg vecka i en väldigt suddig tillvaro. Man tänker en del när man inte kan se att läsa eller titta på tv eller vill visa sig utomhus. Till exempel på cykelhjälmar... Nu kör vi som vanligt igen! Kåsören Dahlström. Robert Dahlström, 0411- 55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se