Dahlstrom funderar och flanerar/Torsdag

Jag sitter här och mumsar på en ostmacka, tittar ut genom fönstret och funderar över livet. Det ska man ju göra nu när vi står i farstun till det nya året.

Några nyårslöften är det ingen mening att avge. Så känns det i alla fall. Vad spelar det för roll att vi lovar att vara snälla och goa mot varandra när det är andra, och större, krafter som styr.

Jag känner en stor trötthet när jag tänker på vad som händer just nu ute i världen och hur förra årets sista månader såg ut. Jag var i spanska Murica den 11 september och glömmer aldrig de fullständigt osannolika tv-bilderna på World Trade Center som föll ihop som ett korthus.

Och genast möttes våld med ännu mer våld och hot om vedergällning och ännu mer våld och hot om nya terrorattacker och hot om ännu tuffare vedergällning och när USA krossat talibanerna i Afghanistan säger man sig vilja gå vidare och slåss i både Irak, Sudan och Nordkorea.

Och de islamiska fundamentalisterna säger sig inte kunna vila förrän den store satan USA, och dess allierade över hela välden, är "straffade" och rent av utplånade. Och så svarar Bush på klassiskt texasmanér att "bara kom igen så ska ni få se på gnistor". Och så håller det på.

Här går vi och källsorterar, plockar upp hundskit på gatan, köper ekologiskt odlad potatis, matar fåglarna, planterar träd i regnskogen som julklapp och jag känner mig väldigt mycket som en ?nyttig idiot?. Och i tv lägger svenska intellektuella sina pannor i allvarliga veck och diskuterar under rubriken "Fred som möjlighet".

Men bin Ladin höjer sitt hotande pekfinger och Bush spottar i nävarna och sällan har väl världen varit så sargad som nu.

Jag sitter och tittar ut genom fönstret och noterar att det är en vacker dag. Över parkeringsplatsens isbana stressar en katt. Det är långt till närmsta skydd och det är svårt att få riktigt fäste ens om man har klor.

Utsatt och oskyddad. Som vi. För i den nya tiden går ingen säker. Vi är ständigt ute på hal is. Även om vi håller oss enbart på vår egen bakgård.

Nej, det är kanske bäst att i alla fall odla sin trädgård och så länge det går låtsas som om allt är frid och fröjd. Det är alltid känslan av maktlöshet som får oss människor att sticka huvudet i sanden som strutsen och ge tusan i allt. När vi känner oss maktlösa och utlämnade, och inte längre bryr oss, då börjar det bli riktigt farligt. Nu ska jag lägga ut äpple till koltrastarna.

Klart vi hörs!

Robert Dahlström, 0411-645 53

robert.dahlstrom@allehandasyd.se