Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Nu är jag i riskzonen igen. Nu får jag verkligen passa mig mycket noga och tänka på varenda steg jag tar. Det är sannerligen en balansakt på mycket slak lina och mina händer skakar bara jag tänker på det. Det är länge sedan jag var så illa ute som just nu, i skrivande stund, i detta ögonblick. Min första tanke var förstås att fly, att släppa allt och bara rusa iväg som skrämd struts (de kan verkligen springa!), att överge allt och bara tänka på mig själv. Jag har stängt dörren till mitt arbetsrum, ja, egentligen spikat igen den och tejpat för dörrspringorna och ställt en stor bokhylla framför den. Jag svarar väldigt motvilligt i telefonen och vågar nästan inte titta på min datorskärm och jag sitter hela tiden beredd att kasta mig ut genom fönstret och fly över parkeringsplatsen ner till tåget och vidare till Kastrup och Australien. Min puls ligger på runt 370 slag i minuten, jag svettas floder (sitter med gummistövlar på för att inte bli blöt om benen), hela kroppen vibrerar och tankarna rusar runt i mitt huvud. Jag kan inte sitta stilla mer än någon minut. Att skriva dessa rader har hittills tagit fem timmar och 40 minuter. Detta är en riktigt allvarlig prövning och jag är i denna stund inte alls säker på att jag kommer att klara det. Förmodligen överlever jag men vad ska mina nära och kära säga om jag faller igenom. Och hur kommer "Hunden" att ta det? Blir hon svartsjuk och våldsam eller varm och moderlig? För att inte tala om matten! Jag kan föreställa mig mina vänners menande blickar och höjda ögonbryn och jag kan höra hur de tisslar och tasslar om min fullständigt urusla karaktär och hur de - förvisso med sorg i rösterna - konstaterar att jag är förlorad. Ett hopplöst fall. En knotig ekgren som blev till ett maskrosfrö i vinden från havet. En klippa som blev till en näve grus, en man som blev en liten våt fläck på golvet... Men stopp här nu! Vad är detta! Vad är det som har hänt? Berätta! Jo, det är så att någon i går morse ställde en korg med en katthona och fyra små ungar på tidningens trappa. Med en liten lapp där de ber någon vänlig människa ta hand om den stackars kattfamiljen. Och just nu, i detta ögonblick, bor de i rummet bredvid mitt. Fyra små svarta och obeskrivligt söta kattungar och en kolsvart liten hona med trötta, hårt prövade ögon. Hade inte mina arbetskamrater bundit fast mig vid elementet hade jag redan tagit hem hela gänget... Klart vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se