Annons
Nyheter

Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Fila på versfötterna
Nyheter • Publicerad 27 maj 2002

För andra året i rad har jag deltagit som jurymedlem i en dikttävling för högstadieelever. Det innebär att jag läst en försvarlig mängd kärleksdikter den senaste tiden. Det är riktigt kul! Man får en god bild av vad som rör sig i tonåringarnas skallar och att det där med kärlek är väldigt komplicerat även i unga år. Och så fortsätter det ju för det mesta livet ut. Det ligger på något sätt i själva kärlekens väsen att det är lite snårigt och svårt. Men det är härligt att läsa de fina dikterna som är uppriktigt och i många fall omsorgsfullt skrivna. Och man förstår väldigt tydligt att olycklig kärlek är det absolut värsta man kan drabbas av när man är runt 15 år. En sak slog mig under läsningen; det är skillnad på hur vi män skriver kärleksdikter och hur kvinnor skriver sina dikter. Och det gäller förstås inte bara tonåringar. Vi män skriver oftast till kvinnan och om kvinnan. Vi utgjuter våra heta känslor och höjer kvinnan, och hennes betydelse för oss, till skyarna. Vi skriver definitivt med avsikten att kvinnorna ska läsa våra mödosamt skaldade rader. Vi vill att de ska läsa och falla i trance och genast kasta sig på telefonen eller, ännu bättre, över oss. Men kvinnor skriver nog mer för sig själva. För att reda ut sina känslor, för att kanske få lite distans eller hitta en närhet till oss inom sig själva. Det är inte ofta som kvinnor skriver hyllningsdikter till oss män och låter oss läsa dem. Tyvärr, måste jag säga. Det mesta av vad kvinnor skriver om kärlek är inte ämnat för någon annan utan högst privat. Att vi män hyllar kvinnan i text och sätter henne på piedestal har gamla traditioner. Redan de gamla riddardikterna (som ofta skrevs och framfördes av kringresande trubadurer) hyllar ju kvinnan till den milda grad att man undrar vad det var för slags varelse egentligen. Om kvinnliga poeter skriver om kärlek är det för det mesta om en längtan efter att uppleva känslan av kärlek - inte en längtan efter en särskild man. Vi män är mer direkta och talar gärna om "kvinnan" i bestämd form - om vi inte rent av namnger henne. För övrigt ansågs skaldekonsten som väldigt manlig förr i tiden. Rent av macho. Att kunna fäktas och kriga framgångsrikt och dessutom vara en jäkel på vers var idealet. Ett bra exempel är fritänkaren och äventyraren Cyrano de Bergerac, som levde, skrev, diktade, älskade och fäktades i 1600-talets Frankrike. Det var en riktig man det. Nej, nu måste jag fila på mina versfötter ett slag. Klart vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons