Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

En gång målade en kvinna mitt porträtt. Det var på 1970-talet, Bruce Springsteen hade just släppt "Born to be run" och jag bodde i ett studentrum i Lund och läste konsthistoria. Hon målade mitt porträtt i det lilla kombinerade sov- och vardagsrummet med en läslampa som ljus. Vi lekte intellektuella, politiskt medvetna och konstnärer. Jag skrev besynnerliga dikter och hon målade. Hon var min stora kärlek. Jag älskade henne besinningslöst och hon besvarade det generöst men bittermandeln var att hon redan levde med en man. Jag ville slåss med mannen men han valde att kasta ut de målningar jag gett henne genom fönstret från fjärde våningen i huset vid Triangeln i Malmö där de bodde. Han skar sönder dem innan han kastade ut dem. Det var långt innan mobiltelefonerna och det gick att hålla sig undan. Vi for till Ven och där försökte jag måla hennes porträtt men misslyckades. Oförmåga eller för mycket känslor. Sedan blåste livet upp i styv kuling, landmärkena försvann och hennes långa, mörka hår drev bort i stormen och försvann. Hon fick barn - vi stötte samman på Kiviks marknad en gång och jag såg gråa strimmor i hennes hår när hon böjde sig över sittvagnen. Där var vi främlingar. Härom dagen rotade jag i min garderob och hittade hennes porträtt av mig. En olja på grov duk, nästan som säckväv. Helt intakt. Det måste vara minst tio år sedan jag tog i målningen senast. Den är fantastiskt bra. Då, när hon målade porträttet, insåg jag inte att hon var konstnär. Jag såg bara henne. Målningen är enkel, grovt gjord i dova jord- och järnfärger. Det är en ung man som möter min blick. Lite sökande, ännu finlemmad och oförstörd och utan grått i det burriga håret. Jag satte upp den på väggen och satte mig ner och studerade den länge. Jag kom ihåg min kärlek till hon som målade den. Funderade över var hon fanns just i ögonblicket. Nu vet jag ingeting om henne. Och målningen är som ett omvänt Dorian Gray-porträtt. Jag hämtar en spegel och ser med smärtsam tydlighet de 30 år som gått. Porträttet är målat med sådana färger att den säkert håller i flera hundra år. När jag är riktigt gammal och slut, och död, kommer jag ändå att vara ung och vacker på porträttet, som målades av en kvinna som jag kanske inte ens skulle känna igen om jag mötte henne på gatan. Fast jag minns hennes namn. Så är livet. Vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se