Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

När Carolina Klüft berättade att hon pratat med Nalle Puhs kompis, åsnan Ior, strax innan hennes fjärde längdhoppsförsök och att han - på sitt stillsamma och dämpade sätt - talat om för henne att det inte handlade om liv och död, blott ett VM-guld i sjukamp, då tog jag henne till mitt hjärta. Och blev aningen fuktig i ögonvrån när hon säkrade guldet i 800-metersloppet. Dessutom gillar jag att hon skaffade sig 7001 poäng, alltså bara en poäng över drömgränsen. Mer behövs ju inte. Annars är jag väldigt skeptisk till moderna tiders idrott. Det har blivit alldeles för allvarligt, för seriöst och det är för mycket pengar i branschen. Det är inte så att jag missunnar atleterna deras löner - de lägger ner otroligt mycket tid, kraft och pengar på sin idrott och dansar kanske endast någon eller några säsonger då de ska dra in så mycket att de kan klara sig ett bra tag efter den aktiva karriären. Men behövs verkligen alla denna kringindustri och idrottsliga byråkrati? Elitidrott idag är en mångmiljonaffär och man behöver inte alls vara intresserade eller kunnig för att vara med i dansen kring guldkalven. Därför är det befriande med en sådan utövare som Carolina Klüft som ständigt påpekar att det bara är en lek, inte blodigt allvar. Men det verkar det vara för alla tv-kommentatorer. Deras engagemang är otroligt och jag måste hela tiden tala om för mig själv att det handlar INTE om huruvida jorden ska gå under eller ej, bara om vem som springer 800 meter snabbast. Jag råkade bli vittne till palavern vid kvalet till 100 meter herrar. Två av deltagarna lyfte fotsulan från startblocket någon tusendels sekund innan startskottet och blev diskade. Ännu ett exempel på hur allvarligt det blivit - en nervös ryckning i hälsenan och du är ute ur leken och förlorar kanske miljoner i sponsorpengar. Klart att Jon Drummond blev sur och lade sig ner på löparbanan och tjurade. Jag skrattade hjärtligt åt att denna prestigfyllda tävling på ett ögonblick rasade ner till dagisnivå. Där låg Drummond på rygg och ville inte ens prata med funktionärerna, han bara blundade hårt och skakade på huvudet. Förorättad och sur. Precis som på dagis. Och ännu roligare blev det när tv:s kommentatorer började mässa om skandal och fläckar på idrottens gyllene och ädla mantel. Visst var Drummond löjlig men det är ju bara en lek, och lite kul var det allt mitt i det överseriösa och pretentiösa. Vi hörs! Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se