Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Jag träffade en god vän i går. Han log brett och sade, väldigt insinuant: "Du är en riktig soffpotatis, va?" Jag blev lite ställd. Men svarade raskt och lätt: "Jag tycker att potatis är väldigt gott men vet inte hur man tillagar dem i en soffa. Möjligen kan jag tänka mig att äta potatis i soffan men inte gärna." (Jag hävdar nämligen att mat ska man äta vid ett matbord, helst tillsammans med några trevliga människor.) Min gode vän skrattade och sade: "Du vet vad jag menar. Du tycker det är besvärligt med hund, du tycker det är besvärligt med ungar, du tycker det är besvärligt med oanmälda besök - du vill helst bara sitta i din soffa och glo på tv, eller hur?" Njaaa, det är inte riktigt sant. Åtminstone inte det där med tv:n. Rannsakar jag mig själv har det faktiskt inte blivit särskilt mycket tv den senaste tiden. Men jag är definitivt en "huskatt" och det skäms jag inte för, tvärtom! Jag trivs hemma och gärna i trevligt sällskap och jag lagar gärna lite mat, eller bakar, eller badar eller pysslar med julprydnaderna (svår seperationsångest just nu). Alltså blev mitt svar till min gode vän: "Har du försökt baka kanelbullar i soffan, va?" Han skrattade igen och ursäktade sig för att han var tvingad att rusa iväg. En unge var på biblioteket och skulle hämtas, en annan tränade något jag inte minns och skulle också hämtas och så skulle han gå ut med familjens hund. Han var, kort sagt, väldigt stressad. "Spring, spring. Spring i ditt ekorrhjul", skaldade jag efter honom men han viftade bara avvisande med ena handen. Och så gjorde han det internationella tecknet för att vi hörs på telefon. Men han hade sått ett frö. När jag gick vidare gnagde frågan "är jag en soffpotatis, är jag en soffpotatis, är jag en soffpotatis." Väl framme vid min matbutik ställde jag mig mitt i gatan och deklarerade med hög röst: "Nej, jag är ingen soffpotatis!" Fast visst gillar jag att krypa upp i soffhörnet vid bokhyllan och känna mig oåtkomlig och bara njuta av en bra film. Eller en bra bok. Och det tänker jag tillåta mig. Och jag förstår att alla dubbelarbetande småbarnsföräldrar med hus och hund och allt tycker att jag lever i lyx som inte behöver ta ansvar för mer än mig själv, och knappt det. Jag förstår för jag vet hur ni har det. Ibland är jag kanske till och med lite avundsjuk... Klart vi hörs! Kåsören Robert Dahlström."Kåsören Robert Dahlström. Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se