Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Min beundran för hundägare bara växer och växer. Jag gör just nu dyrköpta erfarenheter som vikarierande hundskötare och det är minsann ingen dans på rosor. Att ha ansvar för "Hunden" är stort - och lite besvärligt. Särskilt som hon råkar löpa just nu. Och då menar jag inte löpa som i att vara ute och springa, även om det är precis vad hon helst av allt skulle vilja göra. I går morse väckte hon mig strax innan sju. Det verkade som om hon höll på att stryka med av nödighet så jag fick på lite kläder och vacklade ut i världen. Vilken chock! Det var ju riktigt trevligt där ute på morgonen. Solen sken, både bofink och talgoxe sjöng och våren växte i mitt bröst. Men "Hunden" var inte intresserad av vår, fågelsång eller svällande bröstkorgar. När vi mötte en ståtlig hanhund visade hon tydligt vad som är hennes stora intresse just nu. Jag fick lägga alla mina 85 kilo som motvikt för att hon inte skulle kasta sig över den tjusige hannen. Han tittade lite förvånat men alls icke ointresserat. Jag tyckte bara det var pinsamt som hon bar sig åt. Som ni förstår är det en helt ny erfarenhet för mig att gå ut med en löpsk hund och plötsligt förstod jag varför det var så angeläget att jag skulle ställa upp som vikarierande hundskötare. Än värre blev det när vi mötte en gigantisk schäfer som, så att säga, var inne på samma linje som "Hunden". Det var farligt nära att mötet blivit ett fall för sedlighetsroteln hos polisen. Men schäferns matte var starkare än hon såg ut och vi lyckades hålla isär de kärlekskranka djuren. Och hela tiden pladdrade jag fram ursäkter som om jag vore sinnesförvirrad. När vi till sist var färdiga med huvudskälet till promenaden vände jag resolut näsan mot hemmet, inte en minut längre än vad som behövs, sade jag till "Hunden". Då bara satte hon sig ner och såg djupt förorättad ut. Morgonvandringen ska tydligen vara minst en timme och nu hade det bara gått drygt hälften. Att flytta en 32 kilo tung hund som inte vill röra sig kräver sin man, eller kvinna, och jag började förstå att det här kommer att bli några glada dagar ute på hundstråken. Väl hemma var jag genomsvettig och väldigt vaken. Efter att ha blivit serverad en jättelik frukost lade sig "Hunden" suckande i korgen och tittade förebrående på mig. Går ni hundägare alltid omkring med dåligt samvete eller är det bara jag som är en riktig amatör? Matte, kom hem! Som vanligt, va? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se