Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Trots att det är sommar och många har semester stressas det som vanligt i mataffären. Jag noterar det dagligen och försöker att inte dras med. I kön till kassan inträffade härom dagen den vanliga hetsen när personalen öppnade ännu en kassa. Några stycken kastade sig våldsamt fram och det var nära att en äldre dam åkte in i snusstället. Den person som "vann", och hamnade först vid den nyöppnade kassan, i stället för långt bak i den ursprungliga kön, såg väldigt nöjd ut. Jag räckte ut tungan bakom personens rygg och himlade menande med ögonen mot mitt sällskap. Varför har vi så förtvivlat bråttom hela tiden? Vad spelar en minut mer eller mindre för roll? Denna hets i mataffären får mig att minnas en liten butik i Barcelona där stillheten var rådande i allra högsta grad. Butiken låg i en skitig gränd i de ökända Gotia-kvarteren och var inte mer än ett hål i väggen. Broder G och jag upptäckte affären under en av våra upptäcktsfärder och bestämde oss för att gynna den eftersom det verkade som om den alltid funnits där men inte gick så bra längre. Vi köpte allt vårt vatten och vin där. Butiken drevs av en gammal, gammal dam som såg illa och hörde ännu sämre. Bland inventarierna i affären fanns tre personer - en väldigt gammal man, en kvinnlig dito samt en hyfsat ung, uppenbarligen alkoholiserad kvinna. Stämningen i butiken var närmast gravlik. När vi kom in tog det en bra stund innan den gamla damen överhuvudtaget noterade oss. Och att hämta en flaska vatten var ett omfattande projekt. En dag ville jag ha en flaska vin som stod högt uppe på en hylla. Det tog timmar. Först försvann damen in i de bakre regionerna och var borta länge. Så länge att vi funderade på om min beställning blivit för mycket för henne och om hon kanske helt sonika gått hem. Men så kom hon ut, släpande på en jättelik stege, flåsande och pustande. Hon tittade upp mot hyllan och skakade på huvudet. Då grep Broder G in i handlingen och tog över stegen och klättrade upp och tog ner den dammiga flaskan. Den var lika gammal som damen. Därefter vidtog den besvärliga omräkningen från peseta till euro (undrar om inte flaskan var prismärkt i duros, som var valutan innan pesetan) och det var kväll när vi äntligen kom ut. Fast vinet var underbart och vi ovanligt avstressade. Som vanligt! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se