Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Det blev kanske lite förvirrat i tisdagens krönika. Den om klädstorlekar. Först beskrev jag att det jag köpt till min duva var för litet, alltså mindre än storleken angav och sedan bredde jag ut mig i en lång harang om att damernas klädstorlekar blivit större. Lätt förvirrande, det inser jag. Vad jag var ute efter är att man inte kan lita på storlekarna åt något håll alls. Köper man italienska, franska eller spanska kläder - särskilt lite mer diskreta plagg - och skor, är det ofta så att de är mindre än vad storleken anger. Men handlar man till exempel kjolar, klänningar och brallor i någon av våra större klädkedjor är tendensen att storlekarna är större än vad de var för 15 år sedan. Ja, ni inser mitt dilemma. Min broder G, på Vesterbro i Köpenhamn, läser min spalt via Internet. Och han lurar man inte så lätt. Han mailade mig och undrade vad jag egentligen menade och att jag gör det allt för svårt för mig. Och så berättade han om en bättre variant för klädinköp till kvinnorna än den jag praktiserar. Han såg det ofta när han arbetade i Saudiarabien; "Varför får en man överhuvudtaget för sig att handla kläder till sin kvinna? I Saudi såg jag ofta män släppa av sin/sina fruar i en klädaffär eller hos en juvelerare. Medan fruarna shoppade runt stod mannen utanför och läste en tidning och när allt var färdigt gick han in och betalade och sen åkte alla nöjda hem. Nästa gång vill jag tillråda smycken. Det är ganska riskfritt." Hur skulle jag klara mig utan mina vänner? Jag bugar och tackar, broder G. I måndags kväll var jag i Trelleborg och hälsade på hos Hjärt- och Lungsjukas förening. De höll till på servicehuset Akka. Min vana trogen glömde jag bort att närmare ta reda på var Akka låg någonstans, jag hade ju varit där en gång förut för något år sedan... Naturligtvis hittade jag inte dit. Men jag stannade och frågade en kvinna som stod vid sin bil. Jodå, hon visste vägen. "Ställ bilen här så ska jag visa dig. Jag ska också dit." Det var kolmörkt och ösregnade. Jag var svartklädd och långhårig och skäggig men kvinnan reagerade inte negativt. Hon ledde mig småpratande genom trånga, mörka gångar fram till Akkas entré. Det kändes skönt att möta en människa som inte var rädd för en annan människa. Och kvällen på Akka blev synnerligen trevlig, men det är en annan historia. Vi möts i morgon! Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se