Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Konstnären, författaren och formgivaren H C Ericson brukar, med glimten i ögat, kalla sig för "ordbrukare". När jag någon sällsynt gång plitat ner en text som han gillat har även jag omfattats av epitetet "ordbrukare". Det är förstås smickrande och ärorikt. Dessutom är ordet synnerligen passande. Jag är väldigt intresserad av vårt (och andras) språk men inte som vetenskap, inte som grammatiska stilövningar eller akademiska krumsprång utan som ett instrument för att kommunicera med andra människor. Alltså är det vad språket uttrycker och innehåller i sina ord och meningar som är spännande för mig, inte om det dativstyrda objektimperativet står i presens hos kvamperfektiska verb - eller så. Därmed är jag en väldigt dålig "språkpolis", som Fredrik Lindström kallar dem i sitt språkprogram på tv, eller "felfinnare", som jag brukar kalla dem. Dessa personer är alltid väldigt duktiga på grammatik men kanske mer intresserade av att hitta fel hos andra än av språket och dess fantastiska möjligheter. Som bland annat innefattar friheten att använda språket lite hur man vill. För en sak är viktig att komma ihåg och det är att språkets utformning och utveckling inte styrs av någon akademi eller språkvårdsmyndighet utan av helt vanliga människor som du och jag. Jag har träffat många kloka språkmänniskor genom åren och de är väldigt försiktiga med att döma vad som är "rätt" eller "fel". Nej, det viktiga är inte att alltid tala ett språk perfekt i grammatisk mening utan att kunna använda det för att få och ha kontakt med andra människor. Jag har träffat otaliga svenskar i Frankrike som lagt ner så mycket tankemöda på att formulera sig grammatiskt korrekt att de fått tunghäfta och inte kunnat prata. Medan jag tjattrat på som en berusad papegoja och gett tusan i att böja verben och svajat hit och dit i grammatiken och, om inte annat, lockat fram rejäla skrattsalvor bland fransmännen. Men jag får kontakt! Och även om vi inte kan sitta och diskutera Marcel Prousts litterära produktion så kan jag åtminstone förstå vad Monsieur och Madame berättar för mig om sina liv och de kan hjälpligt förstå mina svar på deras frågor. Vi har en dialog, vi för ett samtal, vi är tillsammans i språket. Men det innebär inte att jag tycker om allt i vårt svenska språk, inte ens i skånskan. En avskedsfras som jag avskyr är "Haj me daj!". Det låter ovänligt avfärdande och trist. Men det är förstås en smaksak... Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se