Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

I en underbar liten bok av Anders Paulrud, Ett ögonblicks verk, möter huvudpersonen sin barndomsvän efter 15 år. Han ser på vännens dotter, som var blott en tvärhand hög när han var hemma sist men som nu vuxit upp till en ung kvinna. Han förbluffas och konstaterar: Så här ser tiden ut. Jo, så är det. Vi ser inte tidens gång hos oss själva men mycket väl i vår omgivning. Jag har goda vänners ungar omkring mig i stort sett dagligen och utan att jag egentligen märkt det är plötsligt grabben stor med nästan vuxna funderingar och tankar. Och härom kvällen pratade jag med mina vänner nere i München. Det var dottern som svarade och samma sak där; en ung-vuxen flicka konverserade mig på lätt bruten svenska - hon låter ungefär som Drottning Silvia gjorde för tio år sedan. Alla ungar växer upp och blir stora men jag blir inte gammal - inte ens äldre. Det är väl en livslögn så god som vilken som helst? Ett annat säkert sätt att bli varse att man faktiskt blivit äldre, ja rent av gammal, är att plocka fram lådorna med fotografier från förr. Den vackre, vältränade och svartlockige yngling som ler mot mig på bilderna från 1970-talets Lund förlorade jag kontakten med för länge sedan. Jag tror att det är vårt sätt att räkna som gör att många känner sig gamla i förtid. När man kommer över 50-strecket blir siffrorna bara tristare och tristare. Därför föreslår jag att vi istället för det spikraka räknesättet, 0 till 100, övergår till det cirkulära räknesättet. Vi vänder helt enkelt vid 50 och går bakåt igen. Jag är alltså icke 51 år utan blott 49 år. Och i sommar fyller jag 48. För att vi ska skilja oss från de som kommer från andra hållet, underifrån, kan vi lägga ordet "minus" framför ålderstalet. Jag är alltså minus 49. Fast när jag kommer ner till minus 30 år då bör det ju inte vara någon svårighet att skilja mig från den som fyller blott 30 år... Och att man är så erfaren och klok när man blivit äldre - är inte det en myt? Tiderna förändras ju så snabbt att ens surt förvärvade erfarenheter inte har någon betydelse längre. Och hur mycket klokskap och erfarenhet man än har så dyker det ju upp nya utmaningar och nya situationer som man inte har någon beredskap inför och då är man lika naken som ett nyklippt får. Men det är just det som är tjusningen med livets resa. Målet är inget värt, utan blott själva färden... (fritt efter K Boye). Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se