Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Nästan dagligen frågar människor jag möter vad dagens text ska handla om. Och alltid svarar jag på samma vis; "Om livet, döden och kärleken". Och så är det ju - allt handlar om de tre sakerna. Just nu, i denna underbara tid, är det förstås mest livet och kärleken som är på tapeten. Det växer, spirar. förökas och blommar överallt. I vårt kulturlandskap glänser rapsfälten i klaraste gult, bokträden breder ut sina tunna skira kläden över grenarna, ur marken tränger stänglar tunna som tråd men med en ofattbar styrka och skönheten är andlös, obeskrivlig och ofattbar. Livet sväller och växer på landet, i trädgårdarna, i skogen, på balkongerna, i fönsterkarmarna och i asfaltens sprickor. Allt detta, denna tid, detta ofattbara som upprepas varje år är något som jag dyrkar. Jag kan inte få nog, jag hänförs ständigt och jämt och känner en otrolig, bubblande glädje. Allt detta är en kraft större än vi själva. Vi kan förstöra och förinta och bekämpa allt från duvor som häckar där vi tycker det stör till att jaga maskrosor med både gift och kniv. Men enda möjligheten för oss människor att ta makten över denna kraft är att förstöra den fullständigt och därmed även utplåna oss själva. Jag vill inte kalla denna kraft för gudomlig eller Gud. Det är ingenting man kan be till om hjälp - kraften kan blott bejakas och förvaltas. Längst in i min diverselåda i köket hittade jag ett gammalt kuvert med fröer. Det är fröer som jag samlat från södra Frankrike. De har säkert 15-20 år på nacken. Utan att riktigt veta vad det var för fröer sådde jag dem i lite jord och vatten. Och efter några dagar kom de första groddarna upp och tog för sig av livet och nu har jag redan en stor och vacker växt från Provence i mitt fönster. I detta lilla frö fanns allt. Livet. Det, mina vänner, är vad jag kallar för ett under. Jämfört med det tycker jag nog att upplösningen på sagan om Jesus, i morgon på Kristi Himmelsfärds dag, är lite blek och avslagen. Och jag förstår inte heller riktigt myten om odödligheten i sammanhanget. Själva vitsen med kraften, som vi kallar livet, är ju att den måste vissna ner och förtvina för att ge plats och styrka åt nästa generation liv. Sedan kan man förstås fundera över vad det är för mening med detta ständiga upprepande varje år. Meningen för mig är glädjen i att förvalta och skåda detta sköna under i min fönsterkarm varje vår. Ha en skön helg! Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se