Dahlström funderar och flanerar/Måndag

För en gång skull och för första gången i mitt liv kan jag lugnt säga: Rätt låt vann! För den oinitierade kan jag berätta att det handlar om den svenska finalen i Melodifestivalen som avgjordes i lördags kväll i direktsänd tv. Jag har följt alla uttagningarna i år och tycker att kvalitén har varit bra (det är acceptabelt, ja, rent av lite kult att titta på Melodifestivalen även om man är intellektuell och seriös, det visade Göran Greider när han satt i tv härom kvällen och berättade om sitt beroende av Melodifestivalerna - även om han annars bara lyssnar på klassisk, seriös musik, förstås). Det är ju stor skillnad mellan nu och förr i sammanhangen - då klev artisten fram till mikrofonen (en del till och med satt ner), hälsade artigt och sjöng rakt upp och ner. Och man hade en riktig orkester med en riktig dirigent. Nu är det en hel show med dansare, kör, bomber och raketer, avancerade dekorbyggen, tjusiga kläder och avancerad koreografi. Allt på tre-fyra minuter. Men någon levande orkester har man inte. Vi får väl vara glada så länge de sjunger själv. Fast där blev det ju lite fel - den där typen E-typ sjöng ju inte många strofer. Han rusade mest omkring eller kravlade på golvet och lät sin fantastiska kör sköta sången. Det var ett märkligt nummer, han hade dessutom ett rockband på scenen som inte spelade. Som sagt, märkligt. Förutom Göran Greiders kliv ut ur schlagergarderoben gör insamlingen till världens barn också att tävlingen blivit rumsren bland alla sorters människor. Man gör en god gärning om man ser på tävlingen och ringer in och röstar. Själv röstade jag på tre olika kandidater: Lena PH (förstås), After Dark (härligt galna) och Petra Nielsen (Mmmmm! Let´s Tango!). Till avdelningen obegripligheter hör också, tillsammans med redan nämnda E-typ, Andrés Esteche som sjöng en låt som hette Olé Olé. Hade det varit Spaniens bidrag hade jag förstått men å andra sidan finns det ingen i Spanien skulle kunna göra en så usel variant på ett hopkok av alla Ricki Martins latinolåtar. Annars var det ju ganska internationellt i år: Som sagt Olé Olé men också C´est la vie, La Dolce Vita och Paradise - spanska, franska, italienska och engelska. Varför är det aldrig någon svensk artist som gör en tysk låt? Hederspriset går till Hanson, Carson och Malmkvist - en bättre låt bara så... Och Lena PH hade inte bara tävlingens bästa låt och bästa röst utan också tävlingens kortaste kjol. Snacka om att ta hem allt! Vi hörs! Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se