Dahlström funderar och flanerar/Måndag

Hon drömde alltid om att ha en elvisp. Varför begrep jag aldrig riktigt. Visst var hon fattig men så dyr är ju inte en elvisp. Varför inte bara köpa en? Men jag pratade aldrig direkt med henne så mystiken kring elvispen blir väl aldrig skingrad.

Nu föll det sig emellertid så att vi råkade få en elvisp i julklapp och bara några veckor innan hade jag köpt en ny. I mitt kök är en elvisp absolut oumbärlig. Inget gör potatismos så luftigt och fint som en elvisp, vem orkar stå och knåda bröddegen när det finns degkrokar till vispen och varför stå och träla med vispgrädden för hand när elvispen finns?

Som sagt, vi hade plötsligt två elvispar och det är en för mycket även om man hyllar elvispen som jag gör. Alltså gav vi helt enkelt bort den ena vispen. Hon blev jätteglad och nu blev det ännu enklare att göra sockerkaka.

Efter några veckor fick vi en underbart praktisk men ganska ful tekanna som tack. Elvisparna är döda sedan många år men tekannan användes senast härom dagen.

Men varför drömde hon om att just ha en elvisp?

Annars är jag inte mycket för elektriska köksmaskiner. Förutom elvispen äger jag bara en brödrost (också oumbärligt) och en mixerstav. Staven är användbar till det mesta och den gör jag både sås och glassdrinkar med.

Jag har också en gammal, fin mekanisk köttkvarn. Jag hittade den på en loppmarknad och när väl knivarna och skivan fått en slipning fungerar den perfekt. Det är precis en sådan köttkvarn som vi hade hemma när jag var barn och mor och far malde färs och gjorde korv till jul.

Far vevade så svetten lackade och mor tryckte i köttbitar och höll undan den färdiga färsen. Det var rejäla mängder som skulle malas så det tog sin tid. Men det doftade och ångade och köksfönstret immade igen och far tog sig en liten sup mellan varven och stämningen var hög och jag som liten grabb bara satt och njöt av livet i det lilla köket.

Det är märkligt hur vi har kökskärleken med oss i blodet. Det måste härstamma från den tiden då vi alla bodde på landet och där allt av vikt hände i köket. Ingenstans i varken hus eller lägenhet känner man en sådan värme, trygghet och kärlek som vid köksbordet. För en romantiker som undertecknad symboliserar köket allt som är gott här i livet och det, mina vänner, är inte bara det som man lagar och bakar i köket.

Att kramas i kökssoffan är inte dumt heller...

Som vanligt?

Robert Dahlström, 0411-645 53

robert.dahlstrom@allehandasyd.se