Dahlström funderar och flanerar/Måndag

Åter till Colmar och en häpnadsväckande afton på ett litet sjabbigt hotell och restaurang. Efter den fantastiska femrätters-menyn var alla så upprymda att vi fortsatte in i cafédelen där vi eldade på med calvados, marc och konjak och förbrödringen var stor. Jag lärde bland annat känna colombiansk diamanthandlare på väg till Holland. Han var lika frågande som vi till den överdådiga måltiden. Kocken deltog ett slag i den allmänna yran men jag fick aldrig tillfälle att tala med honom innan han försvann. Det blev med andra ord ganska sent innan vi törnade in i vår "dikessäng". Och ganska sen start på nästa dag. Men vi gjorde oss ingen brådska, vi hade fortfarande några dagar på oss att köra de resterande 40-50 milen. Med kvällen fortfarande i påtagligt minne gick vi ner i caféet för en hink café au lait och en brödbit med confiture. Vi märkte omedelbart att något hänt. Bakom disken satt servitrisen från gårdagen och grät hejdlöst. Vid hennes sida stod en man och torkade glas och såg ut som han bar på all världen sorger. Jag frågade förstås direkt vad som hänt. Då berättade mannen att kocken hittats död på järnvägsspåret en bit bort. Han hade hoppat framför tåget. Han var klädd i sina kockkläder och i handen kramade han sin sista meny. Den vi njutit av kvällen innan. "Men varför?" frågade vi. Då fick vi veta att den gamle ägaren till fastigheten, hotellet och restaurangen sålt hela klabbet till ett företag i Paris. Dagen innan hade personalen fått beskedet att hotellet skulle slå igen och att restaurangen skulle göras om till en modern snabbmatsbar. Kocken hade fått erbjudandet att stanna kvar och värma fryst färdigmat och sälja glass och crêpes men då hade han blivit så rasande att han kastat sig över representanten för företaget i Paris. Han fick sparken direkt. Men gjorde en sista meny på helt eget bevåg. Nu fanns det inte ett öga inne på caféet som var torrt. Många av grannarna var där och det var inga vackra ord som sades om de nya ägarna. Eller om den tidigare ägaren som sålt så där utan vidare. Det visade sig att kocken hade jobbat i hotellrestaurangen sedan andra världskriget, då han var en ung man, och var känd för sin yrkesstolthet och sin plikttrogenhet. Inte en kväll på alla år hade han svikit sitt älskade kök. Det var med sorg i sinnet vi åkte vidare. Sedan dess har jag aldrig mer stannat i Colmar. Men jag tänker alltid på kocken och den förtrollade kvällen när jag passerar trakten. Som vanligt? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se