Dahlström funderar och flanerar/Måndag

Fortsättning från i lördags. Han tog strykjärnet, böjde sig över bordet och stack in kontakten i väggen. Och lade pannan i djupa veck och handen på strykjärnet. Stämningen runt bordet var mättad av allvar. Ingen sade något. Efter en stund skakade den gamla mannen sakta på huvudet. "Det kan ta lite tid", sade en annan äldre man och berättade att han varit elektriker på en kanalbåt en gång i tiden. Jag brydde mig inte om att fråga om de hade haft många strykjärn där. Ingenting hände, den gamle mannen satt fortfarande med handen mot strykjärnet och såg allt mer tvivlande ut, och jag började tröttna på alltsammans. Dessutom hade jag en lunchträff med en trevlig kvinna och var redan aningen sen. Jag bröt upp och gick till hotellet för att hämta min fru och efter ett tag promenerade vi till en restaurang som vi kände till sedan tidigare. Lunchen var utomordentligt god men vi blev lite störda av tjutande sirener och polisbilar som for förbi i hög fart. Men till den ljuvliga vaniljkrämen, med ett litet lock av smält socker, tänkte vi inte mer på det. På väg tillbaka till hotellet tog vi en liten runda om saluhallen och marknadgatorna för att främja matsmältningen. Där stoppades vi av poliser och vi såg att det stod flera polisbilar och en flock upprörda människor invid saluhallen. Jag försökte fråga en polis vad som hänt men franska poliser svarar aldrig på frågor, de bara ställer dem. Vi dröjde kvar en liten stund och såg hur folket skingrades och poliserna packade ihop och började lämna platsen. Plötsligt hajade jag till. I baksätet på en av polisbilarna satt den gamle mannen. Och i famnen hade han sitt strykjärn. Han verkade tilltufsad och hade ett slags bandage runt huvudet. Men blicken var riktad rakt fram. Nu blev jag förstås väldigt nyfiken och vi bestämde oss för att ta reda på vad som hänt. Det gör man bäst genom att gå in på närmsta café och höra efter. Där brukar man reda ut begreppen. Och det närmsta caféet var förstås Café Roi, där jag redan varit en gång denna dag, och träffat just den gamle mannen med strykjärnet. När vi kom in på caféet hälsade jag som vanligt men ingen lade märke till oss. Då reste sig den gamle kanalbåtselektrikern upp till hälften, pekade på mig och sade med hög röst: "Där är han som startade alltihop!" Fortsättning och slutet i tisdagens tidning... Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se