Dahlström funderar och flanerar/lördag

Det här är en tragisk historia om en man som tog konsekvenserna av sin passion. I östra Frankrike ligger en stad som heter Colmar. Vid järnvägsstationen låg ett uselt litet hotell med restaurang i botten. Dit kom vi en eftermiddag på vår väg söderut och eftersom vi var rejält trötta brydde vi oss inte om att leta efter något annat hotell utan flyttade in. Rummet var skitigt, sängen som ett dike i mitten och elementen visslade och bubblade hela natten. Men det fick duga. Vi orkade ej heller gå ut på stan och leta efter en bra restaurang utan valde hotellets - det är sällan man får riktigt dålig mat i Frankrike. På så vis kom vi rakt in i en mans sista storverk, en verklig grand final. Det var förvånansvärt mycket gäster i matsalen. Vi noterade att det i huvudsak var fransmän, vilket alltid bådar gott rent kulinariskt. De brukar veta var den goda maten finns. Vi beställde in var sin pastis och bad att få menyn. Då ursäktade sig den ensamma servitrisen och förklarade, lite generat, att det denna dag bara serverades en meny. En fem-rätters överraskningsmeny. "À la bonne heure", sa vi. Det började med en enkel sparrissoppa. Redan vid den lyfte vi på ögonbrynen. Den var gräddig, smakrik och, ja helt enkelt perfekt. Därefter fick vi en ankleverterrin som också höll absolut högsta klass. Nu steg sorlet mot matsalens tak och folk började kommentera maten mellan borden. Den stackars servitrisen for som en kulblixt mellan borden för att hinna med och när vi väntade på varmrätten såg jag till min häpnad att kocken hukade i dörrspringan in till köket och väste till servitrisen att hon skulle skynda på. Stämningen var het och intensiv, det bildades imma på fönstren och alla babblade i munnen på varandra. Den kokta lammryggen i myntasås med en lätt vitlöksdoftande potatisgratäng var något av det godaste jag någonsin ätit. Nu var vi mätta men fullständigt förförda av den goda maten och ostbrickan som kom in på en vagn var överdådig. Bara mogna, fullvuxna ostar. Och den avslutande crème caramelen tillhör de fem bästa av kanske 5-600 jag hittills ätit. Till kaffet och konjaken bara skakade jag på huvudet - allt detta för bara 125 franc . Då öppnades dörren till köket lite försiktigt på glänt och ett svettigt, högrött kockansikte tittade ut. Matsalen dånade av applåder och den lyckligen kocken gick ärevarv bland borden och alla ville trycka hans händer. Detta var ett stor ögonblick. Men... Fortsättning följer. Ha en go helg! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se