Dahlström funderar och flanerar/Lördag

Åter till den övergivna, danska grabben i Dijon. Nu förstod vi att situationen var allvarlig. Fransmän är överlag väldigt förtjusta i barn även om de kan vara mycket hårda mot dem. Att lämna en liten fem-sex årig grabb vind för våg i ett främmande land sågs som ett mycket grovt brott av fransmännen på hotellet. Vi, och det äldre paret som hittade grabben, tog ut honom till en servering intill och bjöd på glass och läsk och han berättade om när han varit på landet och ridit på en häst. Hotellpersonalen ringde polisen. Någon timme senare klarnade bilden. Polisen var på plats och man hade kommit fram till att paret hade en bil. Alla danskregisterade bilar skulle stoppas. Även barer och caféer genomsöktes. Vid åtta på kvällen, då sov grabben i det äldre parets säng, kom så äntligen beskedet att mannen stoppats i sin bil på vägen söderut mot Lyon. Han återfördes i handbojor till Dijon. När han fick höra vad som hänt bröt han samman. Något senare hittades även mamman. Hon hade tagit in på ett annat hotell och personalen ringde polisen. Alla hotell i Dijon var förstås informerade om händelsen. När polisen skulle hämta kvinnan var hon dessvärre svårt berusad. Pojken var i goda händer, polisen lät honom vara hos det äldre paret, så vi gick och åt. Vi talade om var vi var ifall polisen skulle behöva tolkhjälp. Men inget hände och när vi återvände till hotellet var allt lugnt och nattportieren hade inga nyheter. Nästa morgon skulle vi vidare söderut men jag ville inte åka innan jag var säker på att grabben hade det bra. Vi tog vägen om polisen och då fick vi hela historien. Paret hade varit osams länge. Bilresan till Frankrike var ett försök att lappa ihop äktenskapet. Men i Dijon gick allt snett. De hade druckit och grälat och kvinna hade helt enkelt flytt och övergivit både man och barn. När mannen vaknade till liv såg han att både kvinnan och pojken var borta och då utgick han ifrån att kvinnan tagit grabben med sig. Då drog han också. Nu var barnet återförenat med sin mamma på hotellet men satta under bevakning. Den franska polisen tänkte inte inte se mellan fingrarna men man visste inte riktigt hur man skulle göra. Det enda svar jag fick av polisbefälet var: "Vi ser mycket allvarligt på att man överger sina barn". Han såg ut att mena det. Vi fortsatte ner mot havet och vi fick aldrig veta hur det slutade. Men jag har ofta tänkt på den lilla grabben och hans sorgsna blick. Ha en riktigt skön sommarhelg! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411- 645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se