Dahlström funderar och flanerar/Lördag

Det här med telefoner är ju väldigt spännande och kul. Jag kan ringa till vem som helst och vara vem som helst och påstå, begära eller klaga på vad som helst. Nu ska jag förstås inte sitta här och uppmana till telefonbus men visst är det underhållande att skoja lite med sina vänner. Och helt vanliga människor blir drivna skådespelare och imitatörer. Mina egna favoriter är att försöka föreställa Ingmar Bergman, Sten Broman eller Sven Wollter i rollen som Rasken. En del kör med kriminalpolisen, kronofogden eller annat myndighetsutöveri (härligt ord!) men det tycker jag är lite väl billigt. Och det kan ju tänkas att den man ringer till inte har alldeles rent mjöl i påsen och då kan han, eller hon, bli väldigt uppskakad om man ringer och säger att det är från polisen och att det gäller 400 obetalda parkeringsböter eller en nyligen upptäckt skatteskuld på en halv miljon, eller så. Nej, ett telefonsamtal från Stig, som är chef på TV:s såparedaktion, som ringer och erbjuder en roll i en dokusåpa i Antarktis, ska det vara. Eller ett samtal från Drottning Silvia som envist hävdar att du har en billig soffa att sälja eller ett samtal från Lill-Babs som säger att hon svarar på din kontaktannons med erbjudande om några veckor på nudistläger i Polen. Det kan uppstå väldigt intressanta missförstånd ur sådana samtal. Men man ska absolut inte ringa upp och imitera Loket och påstå att någon vunnit fem miljoner. Där går en bestämd gräns, tycker jag. Det finns inget värre än att tro att man man vunnit en massa pengar och sedan få klar för sig att det var fel. Och kvinnan som tyckte det var en kul idé att låta en arbetskamrat ringa upp hennes man och flirta blev inte så glad när mannen nappade och på fullt allvar försökte få till en hemlig träff. Själv brukar jag ringa upp Skattemyndigheten och imitera mig själv och höra hur illa det egentligen är ställt... För övrigt fick jag ett härligt mail från Susanne i Tingbacken som träffade sin man i tunnelbanan i Stockholm. Mannens far var skåning och när han hörde Susannes ljuva dialekt började han prata med henne och lämnade sitt telefonnummer. Efter tre veckor ringde Susanne upp och nu har det gått 16 år och de fortfarande gifta - och bor på Söderslätt. En kul detalj är att mannens föräldrar träffades på tåget mellan Malmö och Stockholm. Ett intressant släktdrag, det där. Ha en riktigt go helg! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se