Dahlström funderar och flanerar/Fredag
När jag någon gång sitter ner och tittar på en amerikansk komediserie slår det mig att det är ett väldigt springande i lägenheterna. Grannarna far in och ut och mest av allt påminner det om en järnvägsstation. Alla verkar vara på väg någon annanstans men passerar som hastigast och slänger ur sig några fyndiga repliker som får den väldresserade studiopubliken att skratta hysteriskt.
Har man det så i USA? Är dörrarna vidöppna och ränner man ut och in hos varandra? Har man inget privatliv?
Jag frågade en god vän som är amerikan och svaret blev naturligtvis att det är olika var man bor någonstans. I centrala New York står knappast dörrarna öppna men ute på landsbygden är det så.
Hur har vi det? Jag känner faktiskt folk som aldrig låser sin dörr. Och hemma hos några av mina vänner är det nästan alltid besök. Det är väldigt mysigt. Känner man sig lite ensam kan man alltid glida över och jag känner aldrig att jag stör. Det finns alltid plats för en kopp kaffe eller en pilsner och lite snack. Men man får ta det som det är och det gör man ju.
Undrar om det inte har att göra med om man har många barn eller ej? Hos de barnfamiljer jag känner är det ofta ett väldigt spring. Kamrater kommer och går, ibland vet man inte ens vilka som befinner sig i huset eller lägenheten, och inte sällan passerar andra föräldrar förbi.
Annars är väl vi svenskar lite reserverade? Helst ska man nog anmäla sin ankomst i förväg. Jag har i alla fall det i mig. Jag vill gärna ringa först och höra om det passar att jag tittar förbi. Och jag tycker definitivt inte om att få spontana besök. Jag har aldrig gillat när folk bara ringer på dörren och förväntar sig en stunds umgänge.
Nu är ju inte den risken särskilt stor eftersom jag bor i en fästning. Alla dörrar och grindar är låsta dygnet runt och man måste ringa på porttelefonen, som är kopplad till den vanliga telefonen (och telefonsvararen), för att bli insläppt.
Nere vid Medelhavet är man inte så gästvänlig som man kanske kan tro. Det är väldigt sällan man blir hembjuden till någon och dyker man upp oanmäld förväntas man ha något ärende. Däremot umgås man mycket på trottoarer, caféer och över trädgårdsmurarna.
Jag har faktiskt aldrig varit inne i någon av mina grannars lägenheter och det är överhuvudtaget få människor som varit hemma hos mig. Mitt hem är min borg. Undrar hur en psykoanalytiker skulle tolka det?
Som vanligt!
Robert Dahlström, 0411-645 53
robert.dahlstrom@allehandasyd.se
