Dahlström funderar och flanerar/Fredag
Härom kvällen såg jag Suzanne Ostens film "Besvärliga människor" som visar hur arbetet med att skapa en drygt sex timmar lång teaterpjäs gick till. Fast mest handlar den om just besvärliga människor. Skådespelarna fick välja ut var sin besvärlig människa i verkliga livet och sedan gestalta den personen i rollen. Denna film väckte omedelbart den viktiga frågan: Vem är en besvärlig människa? I filmen förekom några personer som var direkt psykiskt sjuka och det är väl självklart att en sjuk person är besvärlig. Nej, vad som är intressantare är människotyper som är helt normala men som av några betraktas som besvärliga. Och då hamnar vi direkt på den andra viktiga frågan: Vem bestämmer vem som är besvärlig? Att människor som ställer krav, ifrågasätter och är allmänt kritiska och skeptiska anses som besvärliga håller väl alla med om. Men är det en positiv besvärlighet eller en negativ? Det avgörs väl av om man delar denna besvärliga människas värderingar eller man tillhör de som blir kritiserade och ifrågasatta. En av skådespelarna i filmen berättade, helt ur sitt egna personliga perspektiv, att för henne var människor besvärliga när de var som hon egentligen ville vara men inte vågade. De blev en spegling av hennes egen sociala brist, eller vad hon själv upplevde som social brist. Och där tror jag själva poängen ligger. Jag tror inte det finns några objektivt sett "besvärliga människor". De är alltid en spegling av oss själva. Alla i min omgivning är mer eller mindre besvärliga. I synnerhet när de inte gör som jag tycker vi ska göra eller hävdar en annan åsikt. Jag hatar att gå omkring i affärer och glo. Är jag då ute med en person som älskar det och tvunget vill ha mig med - då är den personen väldigt besvärlig i mina ögon. Och det säger jag också och då brukar det sluta med att jag får en onådig blick och beskedet att jag är en väldigt "besvärlig människa". Sedan får jag gå och sätta mig på uteserveringen. Vi ser därmed på varandra som lika besvärliga fast från olika utgångspunkter. Hade jag också gillat ögonshopping hade ingen av oss varit besvärlig. Alltså säger det egentligen betydligt mer om oss själva än om den vi talar om när vi säger att någon är besvärlig. Till sist måste man ju ställa sig frågan huruvida man själv är en besvärlig typ. Ja, i vissa fall hoppas jag att jag är det. I andra är det väl inte så kul att bli betraktad som besvärlig. Äsch, jag ÄR en besvärlig jäkel. Som vanligt, va? Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se
