Dahlström funderar och flanerar/Fredag

Jodå, det gick hur bra som helst hos tandläkaren i onsdags. Fast jag är nog en ganska besvärlig patient. Jag har teorier och synpunkter och dessutom en förhållandevis liten mun (det kan man ha även om man är stor i käften...), en styv rotborste under näsan och glasögon. Glasögonen får jag ha kvar under behandlingen, det är psykologiskt riktigt annars skulle jag känna mig utlämnad och ännu mer sårbar. På tal om sårbar så fruktade jag det värsta eftersom den trasiga tanden smärtade rejält när jag kom åt den. Det berättade jag förstås och min tandläkare tittade och bekräftade; "Jo, det är öppet rakt ner". Men jag avböjde ändå bedövning. Av någon anledning lider jag hellre någon minut än går omkring med halva ansiktet förlamat i timmar. Vi var således inställda på en tuff match. Efter några minuter hade jag fortfarande inte känt någonting. Då säger tandläkaren att jag är beundransvärt tålig. Han trodde uppenbarligen att det gjorde ont och att jag uthärdade det med stoiskt lugn. Trots att jag inte led blev jag lite smickrad. När det var färdigborrat kunde jag bara konstatera att det knappast gjort ont alls. Dock kommer det att svida en aning i min plånbok. Det beror inte på att min tandläkare tar ohemult betalt för sin skicklighet. Och jag klarar utgiften och kan fortsätta leva med hela tänder och äta bra och må gott. Men, jag har sagt det förut men vill gärna upprepa det, att inte tandvården i Sverige är likställd med annan sjukvård avseende subventioner som gör det möjligt för alla att få en bra tandvård är en stor skandal. Att gå omkring med trasig, värkande och ömmande tänder är precis lika illa som att ha magsår, värk i ett knä eller annat. Livskvalitén blir lika illa och frågan är om inte trasiga tänder i sin tur genererar mentala problem, dålig mage eftersom man inte kan tugga ordentligt, överkonsumtion av värktabletter, huvudvärk och så vidare. Men de symptomen kan vi få billig vård för men inte för att åtgärda källan till det onda, de trasiga tänderna. Och då har vi inte talat om den kosmetiska sidan av saken. Att inte våga le, prata eller skratta för att man har svarta hål i munnen ger inget särskilt gott självförtroende och det ger - återigen - andra problem, inte minst socialt. Och de som drabbas hårdast är de som redan har det svårt. Hur lätt är det att söka och få ett jobb med stinkande mun och svarta tandstumpar? Som vanligt! Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se