Dahlström funderar och flanerar/Fredag

Överlag tycker jag att spansk restaurangpersonal är vänlig, rolig och trevlig. De är oerhört stressade, gästerna kommer som regel i stora sällskap, ofta flera sällskap på samma gång och alla vill ha in dricka och tilltugg samtidigt. Dessutom är det för det mesta väldigt varmt och trångt. Men servitörerna flänger på, svetten rinner och ibland blir det lite förvirrat men väldigt sällan sura miner. En lustig händelse utspelade sig på en av våra stamrestauranger i Sevilla för några veckor sedan. Broder G och jag avnjöt en sjötunga och ett gott, friskt vitt vin. Vid bordet bredvid slog sig ett äldre par ner och vi hörde omgående att de var engelsmän. Till vår stora häpnad plockade mannen plötsligt upp en stor kokbok och fällde upp en sida som var markerad med ett papper. När hovmästaren och servitören kom fram till bordet pekade mannen på receptet på sidan. Både hovmästaren och servitören lutade sig över bordet och tittade intresserat. De diskuterade på spanska, som uppenbarligen inte var ett språk som engelsmännen behärskade. Nu var vi helt uppslukade av händelsen och när hovmästaren ropade efter en kock kunde inte Broder G hålla sig utan erbjöd elegant sina tjänster som översättare. Efter en stund drogs jag också in som konsult. Saken var nämligen den att kokboken förvisso avhandlade spansk mat men var skriven på engelska. Det räckte inte med att bara titta på bilden för att spanjorerna skulle identifiera maträtten som engelsmännen ville ha. Vi funderade och gnodde och översatte från engelska till svenska till spanska. Kockens panna såg ut som ett tvättbräde, hovmästaren vinkade in en flaska Manzanilla och till slut var vi eniga om att det handlade om en ganska avancerad fisk- och skaldjursrätt med både frukt, grönsaker och nötter. Jag minns tyvärr inte vad rätten heter och jag har ej heller hittat den i mina spanska kokböcker. Men lugnet lade sig, kocken nickade, hovmästaren nickade och servitören kom med oliver och brödpinnar. Engelsmännen berättade att drömt om att resa till Sevilla i många år och att de bland annat drömt med hjälp av kokboken. Och särskilt den här rätten. När maten kom in blev engelsmännen nästan rörda till tårar. Det smakade ljuvligt, försäkrade de, och såg precis ut som i boken. Jag mötte hovmästarens blick och han bara log förnöjt, höjde aningen på ögonbrynen och vickade på huvudet. En bagatell... Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se