Dahlström funderar och flanerar/Fredag

Jag läser en hel del deckare som avkoppling. Ett stående inslag i deckare är polisförhör. En misstänkt mördare förhörs av garvade kriminalare och inte sällan är den misstänkte oskyldig. Detta ser man också i alla tv-deckare där just förhören ofta har en central roll, särskilt i engelska deckarserier. En sak slår mig och det är vilken fullständigt slät figur jag skulle göra i ett sådant förhör. Och förmodligen de flesta av oss. Vad svarar ni på frågan om vad ni gjorde söndagen 13 april i år mellan 15.30 och 19.30? Har det hänt något särskilt - varit födelsedag, ödesmatch eller besök från Indien - då minns vi förmodligen det men hur lätt är det att redogöra timme för timme? Och om man svarar; "Njaaa, jag var väl förmodligen hemma, lagade lite mat och slappade sedan framför tv:n" då kommer genast följdfrågorna: "Finns det någon som kan bekräfta det? Vilka program såg du på tv? Vilken mat lagade du till?" Och så vidare. Eftersom man förstås inte kan svara på detta, så här drygt fyra månader senare, är man väldigt misstänkt. Och börjar man trassla till det med svärmors födelsedag, ungarnas fotboll och "var det inte den söndagen då Bosse ringde och ville...nej, det var väl i maj, tror jag...?" då är man körd och blir häktad direkt på sannolika skäl. I dessa sammanhang har de flitiga dagboksskrivarna en klar fördel. Det är bara att slå upp boken och rabbla genom dagen. Om det nu hänt något värt att notera... För att inte tala om vittnesuppgifter. Såg du verkligen den eller den i affären den där dagen? Vet vi egentligen vem det är vi ser? Härom dagen kände jag mig mer än vanligt iakttagen i mataffären. Och när jag tittade upp bakom frysdisken mötte jag ett glatt kvinnoansikte som log och nickade. Hon såg väldigt trevlig ut och jag blev aningen smickrad. Särskilt som hon förföljde mig och studerade mig i smyg i tron att jag inte såg det. Till sist bestämde hon sig för konfrontation, vi möttes i den smala gången mellan socker och mjöl, och jag var rejält nyfiken. Hon stannade upp, tittade noga på mig och så ser jag hur en viss besvikelse drar över hennes sköna anlete. "Oj då, förlåt att jag stirrade men jag trodde det var en gammal bekant. Du var så lik honom men nu ser jag att..." Hon drog sig bortåt marmeladhyllan och jag gick vidare. Lite sårad, det erkänner jag. Hon borde kanske skaffa glasögon. Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se