Dahlström funderar och flanerar/Fredag

När får vi tid att hitta meningen med livet? Det är kanske inte meningen att vi ska leta efter meningen? Och vad är egentligen meningen med meningen med livet? Och vad är då meningslöst? Det förutsätter ju en mening? De första fem åren av vårt liv är för de flesta höljt i dunkel - en enda stor vällingdimma. De följande tio-femton åren är fullständigt kaotiska med identitetsproblem, pubertet, nyväckt sexualitet och mängder av problem och obegripligheter. När man blivit vuxen hävdar dock många att det var en härligt obekymrad tid. Men egentligen är bara skillnaden att man hade andra slags problem upp till 20 år än man får under resten av livet. I trakterna kring 20-årsåldern träffar man en partner, slår sig ihop och bildar familj. Samtidigt som man börjar jobba på allvar eller går in i krävande slutstudier. Och så kommer barnen. Varje barn kräver total uppmärksamhet i åtminstone 17-18 år. Tre barn med två års mellanrum tar således ungefär 22 år och frågan är om man inte får lägga till något år innan barnaskaran är helt flygfärdig. Då är man plötsligt runt 45 år, kanske till och med äldre, när det äntligen blir lite lugnar. Är det då vi ska börja fundera över meningen med livet? Njaa, många av oss är mitt i den värsta karriärrusningen i den åldern. Och ekonomin kräver sin tribut i hårt arbete och fortfarande behöver ungarna mycket ekonomiskt stöd och är det riktigt illa knakar äktenskapet i fogarna och "här och nu" tar all uppmärksamhet. Och innan vi vet ordet av så står vi där med blomsterkrans runt skallen och lyssnar till hyllningstalen på 50-årsdagen. Och nu gäller det att hänga i för att klara konkurrensen från de yngre inom arbetslivet och så är det det där jäkla knät och ryggen värker och det går inte lika lätt att böja sig ner och rycka upp ogräset som förr. Är det kanske nu vi ska sätta oss ner och börja fundera över meningen med livet? Jo kanske, men nu väntar ju dottern sitt första barn och grabben, med sin familj, behöver hjälp med sommarstugan och knät måste opereras och så kommer då ännu ett barnbarn och det blir jul och vår och sommar och höst och plötsligt får man ett erbjudande från arbetsgivaren att sluta något år tidigare och så står man där med blommor och presenter och fyller 62 år. Är det nu vi ska...? Och så ringer kyrkklockorna och vinden drar genom minneslundens träd. Vad är egentligen meningen? Som vanligt? En av Tina Hegardts stolar. Bild: Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se