Dahlström funderar och flanerar/Fredag

Ibland blir man smärtsamt påmind om att man ej längre är någon ungdom. I julhelgen träffade jag min vuxna dotter på ett kafé i Lund. Där satt jag mycket förr i tiden och var viktig student och rent av poet. Där satt jag bland mina vänner och gelikar. Nu, när jag återvänder efter nästan 30 år, finner jag att tiden stått stilla på kaféet men jag har däremot åldrats betänkligt. Vid bordet bredvid vårt satt ett gäng unga studenter och försökte vara så viktiga som möjligt - när det ringde i en av grabbarnas mobiltelefon och han svarade på frågan vad han, och resten av gänget gjorde, svarade han: "Vi sitter här som vanligt och diskuterar filosofi och litteratur..." De där tre sista orden sade han extra högt så att inte jag och min dotter skulle missa dem. Det kunde varit jag för knappt 30 år sedan. Min dotter berättade att hon inte hade ett enda fotografi av mig som ung. Hon ville gärna ha några bilder av mig som ung, i olika åldrar. Jag förstod inte riktigt varför hon önskade det just nu men eftersom hon inte utvecklade frågan själv ville jag inte fråga. Fast jag blev förstås lite smickrad och lovade rota fram några bilder. Härom kvällen tog jag mig samman och grävde djup i garderoben och hittade lådan med mitt liv. Det blev några tuffa timmar. Tänk så otroligt mycket man glömt bort och så många fantastiska stunder man hittills haft i livet! Jag satt och rest genom åren via mina bilder och det som gläder mig mest är att jag ser väldigt pigg och alert ut på i stort sett alla fotografier - rent av lite spefull så där. Det gillar jag. Där hittade jag bilden från min första bilresa till Frankrike. Jag står och pekar på en stor buckla på amazonens ena framdörr där en sopbil backade in eftersom jag parkerat väldigt olämpligt. Men som ung och för första gången i Frankrike tyckte jag bara det var kul och fantastiskt - tänk att bli påkörd av en fransk sopbil!!! Det syns på bilden, det formligen lyser ur mina ögon av stolthet där jag står och pekar på bucklan. Ja, tänk vad åren går. Och så oförskämt smal och vacker och fräsch man var - det uppfattade jag aldrig när jag befann mig mitt i det. Jag tog ett bra fotografi från slutet av 1970-talet och gick in i badrummet och ställde mig framför spegel och höll upp bilden och jämförde med dagens verklighet. Jo, som sagt - tänk vad åren går. Det var inte riktigt bra för den sedvanliga lilla januarideppen... Vi hörs! Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se