Dahlström funderar och flanerar

Så är man hundägare igen. En vecka. Och redan första kvällen inser jag åter varför jag inte är någon bra hundägare. Det är inte så att "Hunden" far illa, snarare tvärtom. "Hunden" har det ovanligt bra men jag förtärs av oro och ångest. Gör jag rätt? Får hon tillräckligt med mat? Motion? Rastning? Är det ojust av mig att gå ut och handla utan att hon får följa med? Varje gång jag lämnar lägenheten tittar hon på mig med stora, sorgsna ögon och jag känner mig som en skurk. Varje gång jag äter något sitter hon och suckar och tittar på mig under lugg. Och jag känner mig som en ännu större skurk trots att hon fått en jätteportion mat några minuter innan. Och rastningsrundorna tenderar att bli allt längre. Och ångestfyllda. Ska hon aldrig göra det där som är anledningen till att jag går omkring med en massa små platspåsar i bakfickan. Vi går och vi går men inget händer. Gör jag fel? Om vi varit ute och gått i över en timme och inget händer kan jag då gå hem med henne och vänta tills kvällspromenaden? Och som vanligt gör hon vad hon ska precis innan det är för sent. Det är förstås så att hon vet exakt var hon har mig. Om hon gör vad som förväntas av henne för snabbt då blir det ingen lång promenad. Själva lättandet är ju målet med promenaden för mig - men inte för henne. Hon vill helst gå omkring i timmar och snusa och leta efter godbitar utanför kioskerna och uteserveringarna. Eller kanske busa runt med en eller flera andra hundar. Det är en annan av mina hundneuroser. Att "Hunden" ska träffa en hundkompis som jag inte känner och därför inte kan avgöra om de bara leker eller slåss på riktigt - eller rent av parar sig! Fast det sistnämnda tror jag nog att jag kan förstå när jag ser det. Och vad gör jag om min hund blir angripen av en annan hund. "Det är bara att släppa loss henne så fixar de det själva", säger min duva och hundens egentliga ägare och viftar lite avfärdande med håret. Dessutom sov jag väldigt dåligt i natt eftersom jag tyckte att "Hunden" hade konstiga ljud för sig. Hon hostade till och rosslade så jag blev alldeles kallsvettig. Upp ur sängen och stor undersökning. Nu fruktar jag att "Hunden" har fattat att det blir en massa pyssel och uppmärksamhet bara hon hostar till lite då och då. Nej, jag är nog ingen riktigt bra hundägare. Hur kan ni vara så där fullständigt avslappade och oneurotiska med era djur? Vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se