Dadaismen är anti-allt

18 juni – 11 september 2006 Medverkar gör bland andra konstnärerna Hugo Ball, Richard Huelsenbeck och Tristan Tzara. Namnet Voltaire anspelar på Voltaires relation till Descartes filosofi –som liknar dadaisternas relation till den samtida världsuppfattningen.

De agiterar, citerar, klipper och klistrar i protest [S] inte ett ont anande skulle dadaisterna senare fundamentalt komma att prägla den framtida konsten.

Inför höstens utställning om dadaismen har Centre Pompidou skrapat ihop över 1000 verk av 50 olika konstnärer, både från museer och privata samlingar.

Efter upptakten i Zürich återföds Dada under de åtta år som följer runt om i Europa, och på andra sidan Atlanten [S] en internationell rörelse med krigets nationalism som motpol.

I Berlin påträffas Raoul Hausmann, Georg Grosz och Hannah Höch. I New York fanns förgrundsfigurerna Marcel Duchamp och fotografen Man Ray. I Paris var Dada huvudsakligen ett litterärt fenomen som dominerades av Francis Picabia och André Breton, den senare författare till Surrealistiskt manifest (1924).

Det som Picabias texter i tidskriften Cannibale, Hochs och Hausmanns collage, Duchamps Ready-madeskulpturer och Man Rays fotografiska experiment har gemensamt är protesten mot allt som försiggår i deras samtid. Dada är antikrig, antiborgerlighet, antirevolution, antiallt!

Avskyvärd var den samtida konsten som endast fjäskade för de inskränkta borgarna med köpkraft. För Dada kom formen i andra hand [S] konsten var ett medel för att uttrycka politiska åsikter och chockera.

Missnöjet uttrycktes genom ironi och slöseri i banala konstverk, som till exempel Marcel Duchamp och Man Ray när de fotograferar en hög med damm och gör den till konst. I dag gör alla det, men dadaisterna var först med att använda otraditionella material i oväntade sammanhang.

I Duchamps Ready-mades och Man Rays Cadeau [S] vardagliga ting presenterade som skulpturer [S] förvandlas konsten till sarkasm och vardagen glorifieras.

Den under epoken tilltagande mekaniseringen och urbanismen finns hela tiden med. Dada attackerar den historiska vändpunkten [S] urbaniseringen, det industriella kriget och användningen av maskiner i alla livets hörn.

Som i Raoul Hausmanns teckning, Tysk frihet, driver man med de italienska futuristernas hyllande av tekniken, och ironiserar över människokroppens robotlika konstruktion.

Den 27 oktober 2005. Två ungdomar dör i en transformatorstation i Parisförorten Clichy-sous-Bois, vilket är början till en ihållande våg av bränder i Frankrike.

Dadaisterna själva skulle förmodligen betrakta tonåringarnas slumpartat upptrissade protest som ett större uttryck för l'esprit dada, dadaandan, än Centre Pompidous strukturerade presentation.

Dada revolutionerade 1900-talets konst, men deras revolt har cyniskt nog fått motsatt verkan [S] den har blivit till prestigefyllda konstföremål, som den traditionellt medelklassige konstbesökaren beundrar medan han kliar sig i skägget.

Dadaismen dödförklaras 1924, med brytningen mellan Tzara och Breton i Paris. Möjligen har ironin spelat ut sin roll, konstformen blivit mainstream, och dada är snarare ett attribut för chica småskandaler.

Men även om Europa är relativt befriat från krig så gror missnöjet i förorten och på andra håll. Alltmedan kommersialismen styr vår vardag och nästan ingen orkar ifrågasätta och göra motstånd. För att citera Kurt Schwitters: "Dada är evigt".

Så vad väntar vi på?

Julia Svensson