Då människors spår går samman

Ny bok

Kvicksand

Anne Swärd

Wahlström & Widstrand

Om dåtiden vet vi en hel del. Om nuet förstår vi det vi behöver för att överleva. Men om framtiden blir det mest antaganden, spekulativa funderingar och förhoppningar. Det vi kan säga med säkerhet är att den är osäker, det går inte att kontrollera förutse.

Så är det i Anne Swärds nya roman, den lever i framtiden. Någonting har hänt – jag vet inte vad – men alla måste lära sig leva med ovisshet och lynnighet, växlande vindar och en beredskap på det oförutsedda.

Människorna är utsatta och beroende. De lever på gungflyn, nära rasbranter, intill land av kvicksand, med dålig bärighet och stor genomsläppsförmåga. En dag säger det bara slurp.

Världen är lik den vi känner – många drag är som dagens – bara lite mera tydliga och mera frammejslade. Världen är inte tam och kissemissaktig. För Anne Swärds karaktärer är den grym, osäker och hård.

Tre människor befolkar denna framtid tillsammans med andra. Tre människor dominerar berättelsen. Eller snarare två. Den tredje, Kaj, verkar påklistrad och onödig.

Adam kör svarttaxi, han arbetar alltid. Hans arbetsgivare bara spänner skruvjärnen lite extra så arbetar han hårdare. Arbetsgivare är ett väl vackert ord, det borde heta utnyttjare.

Adam bor minst sagt fattigt, han lever ett enahanda och innehållslöst liv. Han köper sin kärlek, han mixtrar lite hit och dit. Adam har inga formulerade mål. Jo, han har ett. Han söker efter sin bror René. Men mera av en tillfällighet möter han en annan man och hans son. Av samma tillfällighet kommer de att leva nära varandra. Adam känner att han måste vara aktsam om pojken.

Men allt kräver ett offer, Adam får lämna sitt otrygga jobb och han får söka andra vägar i sitt liv.

Och så möter Adam en kvinna, Azra, även det av en tillfällighet. De kommer nära varandra, och det visar sig att de har flera gemensamma beröringspunkter.

Bådas liv är torftiga och svåra, de är existenser i samhällets utkanter. De har hjälpligt en bostad och mat. Men liven är ryckiga, de tvingas att förnedra sig själva.

Platsen är Köpenhamn men det är inget gemyt och ingen värme. Det är kyla och snålblåst. Alla gatorna och platserna andas samma hårdhet.

Jag vet inte riktigt om det är det samhälle som vi har att vänta – med mycket goda tider för en del och riktigt dåligt för många?

Men Anne Swärds personer andas ändå en viss optimism, de överger inte sin livstro och sina förhoppningar om något bättre och något mera hoppfullt. Men det mesta är både kallt och kusligt. De har en påtaglig gemenskap, de visar hänsyn mot varandra och de oroar sig för varandra.

Så, ett kort stycke före slutet, dyker Kaj upp för att söka efter de människor som hon en gång lämnade.

Mycket är främmande och förändrat, men deras spår korsas.

Anne Swärd odlar sin tematik från den rosade romanen Polarsommar om spel och avgrunder i livet, om sorg, vemod och förluster.

På Anne Swärds himmel finns flera orosmoln, nästan av apokalyps och förfall.

Språket har en glans och en estetik som pärlemor, men i den här berättelsen når hon inte lika långt som i debutberättelsen.

Det vilar en tröghet i den, en malande tomhet och en brist på rörelse.

Bo Bjelvehammar