Cynismens triumf
Frågan man ställer sig när Potts nu drar världen runt på turné är naturligtvis om han lever upp till de knappa två minuter sång som gjorde honom till förra årets askunge. I fredags var det upp till bevis på Malmö isstadion.
Att recensera Paul Potts är knepigt. Mycket av hans dragningskraft bygger ju på hans status som mannen av folket som blev superstjärna över en natt. Som recensent ställs man därmed inför ett svårlöst dilemma: antingen recenserar man Potts på samma villkor som man skulle recenserat vilken annan artist som helst i hans genre (crossover mellan klassisk och populärmusik) eller så recenserar man honom utifrån hans förutsättningar. Eftersom hans genrekollegor - artister som Andrea Bocelli, Josh Groban, Sarah Brightman och Charlotte Church - i princip samtliga är skolade sångare med gedigen erfarenhet, vad man sedan än må tycka om hur de använder sig av denna, skulle en recension enligt den förra modellen bli negativ och bara resultera i att man underströk kritikerns roll som smakdomare och ärkesnobb. Väljer man å andra sidan att recensera Potts med stjärnögd optimism skulle man ljuga läsarna rätt upp i ansiktet och det är, som varje barn vet, fult att ljuga.
Innan vi ägnar oss åt hur jag tyckte att Potts skötte sig är det dock kanske på sin plats att beskriva konserten. Malmö isstadion var utsåld till sista plats (2900 i publiken). Potts och hans gästartist, sångerskan Natasha March, ackompanjerades av en femtonmannaorkester med musiker från bland annat Malmö Symfoniorkester vilken, liksom för övrigt sångarna, var mikrofonförstärkt. För att understryka den förmodade operamässigheten inleddes varje akt av en ouvertyr med lättigenkännliga bitar av musik som (eventuellt) skulle höras senare. (Andra aktens öppning innehöll en rejäl snutt ur Mariaur West Side Storyav vilken man emellertid inte fick höra en ton från Potts själv.) Potts och March framförde överraskande få sånger från operans värld - Nessun dorma, naturligtvis (som extranummer), O, mio babbino carofrån Gianni Schicchiför March och Libiamo ne' lieti calici, dryckessången ur La traviataför båda sångarna. De bjöd dock på rundliga doser film-, musikal- och popmusik, allt i svulstiga orkesterarrangemang enligt standardformulär signerade Gary Willis. Dessemellan manusbundet småprat från både Potts, som låter som en steward som läser säkerhetsinstruktionerna för en mycket tråkig flygning, och March, som bara är känslolöst sömnig.
Tanken, som Paul Potts blivit en sentida symbol för, att vem som helst kan bli en stjärna genom en tillfällighet är i grunden mycket sympatisk och något ingen torde vara skeptisk till i sig. Men när tillfälligheten i fråga är en så hårt regisserad tillställning som Britain's Got Talentoch när stora skiv- och TV-bolag med kopiösa marknadsföringsbudgetar står för fiolerna vid den internationella lanseringen hamnar Potts i ett betydligt mindre gemytligt sken. Och när han därtill inte en enda gång under fredagens konsert levererar något som ens avlägset påminner om energin och närvaron i de där två minuterna på TV så är det enda jag kan höra - trots Potts genomträngande, sällan rena, skriktenor, Marchs ylande badrumssopran och orkesterns ideliga svällande muzakbrus - det dånande rasslet från floden av pengar som alla glatt betalar för att få se sin egen dröm om att stå på scen.