Courtney Love
(Virgin) Man undrade i sitt stilla sinne, när man fick veta att Courtney skrev låtar med Linda Perry från 4-Non Blondes, om hon skulle förvandlas till en oborstad variant av Pink eller börja knalla omkring i knytblus och dräkt. Naturligtvis inte. Kom igen nu! Däremot stack det till, som ett nyp i bröstvårtan, när jag insåg att Bernie Taupin var involverad. En katt påstås ju ha nio liv. Hur många Courtney har, det har jag ingen aning om, men man kan anta att hon förbrukat ett par. Mycket riktigt skriver hon "Thanks for saving my many lives" i tacklistan till sina vänner. På första soloplattan lanserar hon sig som en gammaldags pinuppa, men rent musikaliskt låter det som en fortsättning på Holes uppkäftighet: Courtneys vrålande och ettrigt vinylraspiga röst. Kompet är inte sällan tungt som ett lass grus, melodierna är snyggt dekorerade med skarpskurna refränger, och lägg därtill en dos sprakande och nervig punkpop med bra krut i gitarrerna. Texterna är utlämnande dagboksanteckningar, med glimten i ögat, trots att man kan tolka delar av dem som att det håller på att gå käpp rätt åt... Hon ser på myten om sig själv med distans. "Well they say that rock is dead, they're probably right", konstaterar hon ironiskt i inledande "Mono". Men inte alls, inte alls: den lever, frodas och hugger på ren instinkt. Det är så det ska vara. Raka rör i Skanör eller varför inte fritt blås i Västerås? Välj själv.
