Clownspel på fullaste allvar

Lasse Beischer kör nästan i diket med teaterns släpförsedda bil, då den måttligt sportintresserade skådespelarkollegan Henri Kokko oförsiktigt undslipper sig frågan "finns det något hockeylag i Göteborg?" Annars är det en dag som andra, när 1-2-3 Schtunk anländer till Kulturhuset i Trelleborg inför ännu ett möte med sin trogna publik.

"Schtunkarna", med bas i Varberg, gör i runda slängar 100 föreställningar om året. Sedan fem år tillbaka hamnar minst ett par föreställningar i Trelleborg. Där publiken lärt sig älska de improviserande clownerna, som gjort det till sin grej att attackera, dissekera och bitvis lustmörda Shakespeares klassiker. Vad har Shakespeare egentligen gjort dem?

– Inte någonting, egentligen. Han har skrivit fantastiska texter, svarar Josefine Andersson med munnen full av hårlockar som hon för ögonblicket håller undan locktången.

Shakespeare skrev flera komedier, men det är inte dem som 1-2-3 Schtunk ger sig på. Hellre då kasta in clowner i råa, tragiska stycken med blod och mord.

– När vi läser en pjäs ska helst tycka att det är fruktansvärt tråkigt och oförståeligt. Då är det riktigt bra! myser Lasse Beischer.

– Dels är det väldigt stora känslor, död och kärlek och svartsjuka. Och sedan har clownen en sådan tradition att han är rolig, en stackare som är längst ner i samhället. Och när clownen får göra det här, och verkligen mena det, då blir det extra roligt.

Besicher, som var med och gjorde improviserad clownteater redan när han gick scenskolan i Malmö i början av 90-talet, kan vara nästan skrämmande tuff och argsint på scenen. Därför är det lite förvånande att han i verkliga livet är så försynt och lågmäld.

– Det är kanske därför jag är så arg på scenen. Jag har tänkt mycket på det faktiskt, berättar Lasse Beischer. När jag upptäckte teatern var det just det att man kunde vara helt väsenskild från sig själv, och ändå så nära. Jag var väldigt blyg och tillbakadragen som gosse. Men på scenen kunde man ju vara vem som helst, diktator eller vad som.

En av grundreglerna är att inte göra något utan att ha ögonkontakt med publiken. En annan, "tresekundersregeln" innebär märkligt nog att vänta med en replik i tre sekunder. För att träna tajmingen.

– Och så tackar vi när får skratt, berättar Josefine Andersson medan hon vitsminkar sina clownögon.

– Grundträningen är faktiskt otroligt mycket regler. Dem tror jag man måste ha i ryggraden för att kunna släppa dem också, och för att vi ska kunna spela som vi gör.

Inte för att schtunkarna bryr sig mycket om reglerna. De är bra att ha när man kör fast. Men nu är trion så samtrimmad att det går av bara farten. Och de har själva nästan lika kul som publiken.

– Jag kom från Balettakademin, och där handlar allt om kontroll, berättar hon. Sedan upptäckte jag att bara jag fick regler att hålla mig till kändes det bra. Och jag hittade en tjusning i att "nej, vi vet faktiskt inte vad som kommer att hända."

– Och så närheten till publiken, att man får bejaka att de är där. Jag menar inte att vårt sätt att hantera publiken är det enda rätta, men jag tycker det är så konstigt med teater där man låtsas att publiken inte finns!

– Det är där teatern har sin fortlevnad, tillägger Lasse Beischer. Och det är därför folk kommer att fortsätta gå på teater, trots att det finns ett sådant utbud. Man vill ändå känna... saliven! Nej, men svetten, och att det händer här och nu. Det är vårt största trumfkort. Att vi och publiken är där samtidigt.

Hos Schtunk blir publiken alltid medskapande. Alla som sett dem vet att minsta hostning kan få en plats i pjäsen. Ringer din telefon kan clownerna mycket väl svara åt dig. Hur vet man var gränsen går för hur långt man kan gå med publiken?

– Man ser det i ögonen hos folk. påstår Lasse Beischer. Det gör man faktiskt. Det är som en kärlekshistoria, på något vis. Man kan inte bara hoppa på.

Fast ibland, i ärlighetens namn, hoppar Schtunk bara på.

– Ja, men ibland får man chansa, säger Lasse. Och antingen vinner man eller så förlorar man. Och det märker publiken att vi gör också.

Vad är viktigast, att historien förs fram, eller att publiken har kul?

– Numera är det 50-50, säger Josefine Andersson. Klart att vi i perioder drabbats av någon sorts "underhållningsdjävul". Där det viktiga är att publiken skrattar och har kul. Men vi har blivit bättre på att våga vara allvarliga. Och lita på tystnaden. Om det är tyst vissa gånger, så innebär inte det att vi är värdelösa. Vi vill snarare hitta mera allvar i det vi gör.

Inte minst därför har musiken blivit viktig.

– För oss har det varit en stor utmaning att hålla på med musiken, berättar Josefine. Vi provade att lägga in en låt i "Romeo & Julia" för att se vad som hände. Troligen för att vi pratat om "West Side Story", som ju är samma historia. Och det kändes verkligen som att en pusselbit föll på plats, att vi hittade ytterligare ett uttrycksmedel.

Publiken strömmar in, fyller snabbt andra och tredje raden men lämnar rutinerat första raden tom. Bakom scenen drar Lasse Beischer, Henri Kokko och Josefine Andersson på sig clownnäsorna. Vad är det egentligen som händer då?

– Du vill att vi ska säga något i stil med att "man uppfylls av en ädel tradition"? säger Henri Kokko.

– Ja, men någonting sådant är det, säger Lasse Beischer. Det är lite som när Forsberg drar på sig skridskorna. Nu jäklar!